I en värld som påminner stark om vår egen är ett avtal en överenskommelse varigenom personer grundar ett rättsförhållande mellan varandra [källa]. Man skulle kunna säga att detta skedde någon gång runt julhelgen 1976 i Skövde, på Kärnsjukhuset. Det var då som föräldarna skrev under en liten papperslapp att det var helt okej att spara mitt blodprov för framtida analys, dels ifråga om ärftliga sjukdomar och dels som ett led i forskningen.
Vi spolar fram dryga 30 år framåt i tiden och landar i den totala chock som mordet på utrikesminister Anna Lindh innebar för Sverige som nation och som samhälle. I svallvågorna av polisutredningen begär man en DNA-matchning gentemot PKU-registret för att se om man har rätt person. Åklagaren ger klartecken för beslagtagning av den misstänktes prov, något som senare skulle komma att klandras av Socialstyrelsen.
Ytterligare en snabbspolning och nu är det en politisk sjöhävning efter riksdagsröstningen om proposition 2006/07:63, populärt kallad FRA-lagen. Trots massivt motstånd från såväl remissinstanser som folkligt röstades lagen igenom och knappt hade detta rabalder lagt sig förrän nästa attack på integriteten vidtog. Troligen hade den inte ens uppmärksammats om det inte vore för den rullning som FRA-diskussionen satt igång; regeringen har tillsatt en utredning som ska titta på möjligheten att dels öppna upp PKU-registret för polisen och dels göra det omöjligt att träda ur (och vägra deltagande).
Så, till syvende och sist; vad har detta med definition avtal att göra? Det avtal som mina föräldrar ingick med staten, det avtal som jag sedemera övetagit, definierar att mitt blodprov fick användas för att leta efter svårartade sjukdomar och inom forskning. Inget mer, inget prat om en DNA-bank för andra syften, ingen antydan om ändamålsglidningar eller annat. Forskning, punkt slut.
När man nu vill ge möjligthet till polisen att sortera genom de dryga 3.3 miljoner blodprover börjar en varningsklocka ringa. Visst, chansen att få fast våldsverkare och annat löst folk ökar med ett sådant register, men på bekostnad av vad? Är det värt att sätta ett sådan verktyg i händerna på staten, som alltid ser efter sitt eget bästa i första hand och medborgarnas bästa i andra? Tro inte att vi lever i en CSI-värld där en bloddroppe rullar upp ett helt fall utan att annat polisarbete vid sidan av krävs.
Nålstick efter nålstick, inte på Karolinska men väl i det lilla vi har kvar av vår så kallade integritet, punkterar den bild av individens frihet som har så länge varit förhärskande i Sverige. “Tänk om vi bara finge…” och “Vore det inte bra om…” samt “TÄNK PÅ BARNEN!” används för att sakta men säkert urholka det som vi alltid taget för givet. Nåväl, inte längre.
Ett brutet kontrakt är skäl till hävning och således hävde jag det avtal jag haft med PKU-registret sedan 1976 den 2:a juli 2008.
Övriga källor som skrivit om detta:
- DNs vetenskapsreporter skriver om situationen med polisen och PKU-registret
- SvDs ledarblogg har en klarsynt genomgång av riskerna med ändamålsglidningen kring PKU
- Bloggen Projo ger handfasta tips i hur du går ur PKU-registret medan du fortfarande kan
- Expressens ledare har en bra parallellartikel mellan FRA-debacklet och PKU-registrerutredningen
