Moderna bakåtsträvare

Adapt or die.

Det var ett rubrikalternativ, men det får stå som underrubrik istället. Vad det betyder i sammanhanget framgår förhoppningsvis inom kort.

Church of England har beslutat att tillåta kvinnliga biskopar, men inte utan kontroverser. Liksom i de flesta andra samfund och statskyrkor hittar man, inom denna strömning, präster med strikt konservativa värderingar, men även liberala och mer godtyckliga (rentav sekulära) anhängare.

Åsikterna om att låta kvinnor få samma status som män gick således vitt isär, och enligt DN ska en biskop ha brustit i gråt av blotta tanken på att det (o)täckta könet skulle få verka inom samma sfär som han. Men lugn, lilla biskopen, för

De som av ”teologisk övertygelse inte kan arbeta under kvinnliga biskopar eller präster” kommer dock att ha möjlighet till att kalla in manliga biskopar vid vissa tillfällen. (dn.se)

Det vore väl alltför drastiskt att sätta ner foten och få fason på de ålderdomliga dekreten och dogmerna, om att kvinnor är underlägsna mannen, för att nämna ett i mängden. Säga vad man vill om feminism och jämlikhet, men inte ens den meste kvinnohataren stödjer sig uttalat på bibelns ord om detta, förutom de som beskrivs som traditionalister inom det, för kritik avskärmade, kyrkoväsendet. Ofta är dessa åldermän dessutom respekterade och högt uppsatta, med stor följarskara.

Den här typen av modernisering och anpassning till den verkliga världen visar att kyrkans ord och dogmer är föränderliga, vilket i sig är en motsägelse, och ytterligare ett bevis på att bibelns ord är oförenligt med det moderna samhället.

Divide and conquer var ytterligare ett rubrikalternativ.

But traditionalists have warned that the decision could hasten the prospect of a split within the Church. (BBC News)

Vad får man kvar om man delar något, och fortsätter att dela det som blir kvar? En urvattnad och utspädd kvarleva av en tidigare homogen och fullkomlig föreställning. Men, tänker ni, ”religion förenar och förbrödrar vilsna själar och ger trygghet”. Visst kan de tyckas så. Men om och när en splittring sker, skapas ännu fler kontaktytor och ”vi och dem”-tänket får fler läger.

Vad blir det kvar av religion om den konstant ska reformeras och tolkas så den passar till rådande värderingar i sekulära samhällen? Varför inte förpassa dogmerna och skrifterna där de hör hemma, och börja leva i nutiden?

Adapt or die? Ja, man kan inte äta kakan och ha den kvar. Att anpassa en religion; att förnya tolkningen; att gå emot de heliga skrifterna är inte anpassning av religionen. Det är att långsamt ta död på den.

Adapt and die, tack.