Veckans Tankebrott: Juridiskt Uppfattningsmisstag

Hmmm, ser inte ut som om det hände något dumt förra veckan. Inget alls. Jo kanske, en liten en…

Juridiskt uppfattningsmisstag

Vecka: 17
Brottstitel: Att missuppfatta tillhörigheten till bakåtsträvande upphovsrättsorganisationer som förkovring
Sammanfattning: Domaren i The Pirate Bay-målet, Tomas Nordström, har visat sig vara medlem av två upphovsrättskonservativa organisationer (DN, SvD) . Trots detta engagemang har han inte ansett sig jävig på något sätt.

Det handlar om föredrag och seminarier. Jag ser det som att det främjar min kunskap på området eftersom det är viktigt för mig att känna till debatten och utvecklingen på området.

Dels är det föreningen Svenska Föreningen för Upphovsrätt (SFU) men också Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd (SFIR).

… som enligt egen utsago ägnar sig åt att ”främja intresset för och kunskapen om det industriella rättsskyddet, främst patenträtt, varumärkesrätt, mönsterrätt, växtförädlarrätt, namn- och firmarätt samt skydd mot otillbörlig konkurrens.”

Denna misstanke om jäv har lett till ett antal JO-anmälningar samt åtminstone ett krav på att rättegången tas om.

CJs kommentar:

Egentligen är det svår att veta i vilken ände man ska börja i den här soppan. För egen del tycker jag faktiskt att det spelar mindre roll med vilka intentioner som domare Nordström var med i SFU. Bara det blotta faktum att föreningen så sent som för ett och ett halvt år sedan hade följande formuleringen på hemsidan:

Den [anm: SFU] har till ändamål att genom föredrag, diskussioner, studiedagar och publikationsverksamhet främja kunskapen om upphovsrätten och dess närstående rättigheter och att bidra till rättsområdets fortsatta utveckling. Bland medlemmarna finns upphovsrättsligt intresserade representanter för alla former av skapande litterär eller konstnärlig verksamhet, liksom för verksamheter inom film, radio och television, fonogram, press, förlag, industridesign och software.

… borde leda till att man åtminstone funderar över sin lämplighet som domare i just detta mål.

Idag är texten, naturligtvis, en annan:

Föreningen tar inte själv ställning i rättspoltiska frågor och svara därför inte heller på remisser. Bland medlemmarna finns företrädare för olika rättighetshavargrupper, personer verksamma inom medie- och teknikbolag, akademiskt verksamma personer, advokater, företrädare för utbildnings- och bibliotekssektorn samt andra personer som rent allmänt är intresserade av upphovsrätt.

För det första, som sagt; det är rätt konstigt att inte fundera på om man är jävig när man tillhör en förening med ovan nämnda agenda/intressen.

För det andra är det lite märkligt att Nordström inte ser det som problematiserande att en av musikindustrins advokater på åklagarsidan i målet som domaren ska driva sitter som styrelseledamot i SFU. Därtill är det värt att notera att även Monique Wadstedt, filmindustrins företrädare, figurerar i SFU, om än bara som medlem.

Samt, slutligen, att föreningens ordförande, Jan Rosén, inte riktigt gjort sig känd som en kramare av upphovsrättsreformation:

Även om vi skulle vilja så kan vi inte … Vi sitter fast … Upphovsrätten är en spelpjäs som inte kan flyttas.

För det tredje verkar det som om den ovan nämnda föreningen SFIR stoltserar även de med en något konservativ syn (pdf-varning) på imateriellrätt:

För att komma åt piratverksamheten framstår just de straffrättsliga sanktionerna som den rätta sanktionsformen

Slutligen tar Oscar Swartz sig en titt på vad medlemskap i SFU innebär. Det visar sig att SFU är en nationell grupp ansluten till Association Littéraire et Artistique Internationale (ALAI), en internationell förening som ägnar sig åt att förespråka artistens rätt/upphovsrätt. Direktmedlemskap i föreningen går inte då man, vid önskan om medlemskap, ska ansluta sig till den nationella gruppen, i det här fallet SFU. Vad innebär det då att vara medlem? Tja, man går till exempel med på följande:

I. Terms for Membership

Any person or legal entity interested in authors’ rights, and not at risk of being influenced into taking up positions that are inconsistent with the principles of literary and artistic property, may make application for membership of ALAI.

Death by a thousand cuts brukar man kalla den form av uppenbarelse då summan är större än den ingående delarna. I det här fallet kanske man skulle kunna bortse från en av dessa incidenter men med korten på bordet ter det sig förhållandevis klart, för en enkel lekman som jag, att Nordström varit delikatessjävig.

Som grädden på moset kan vi också konstatera att Nordström var involverad i den uppmärksammade raiden mot Bahnhof 2005. Det finns mycket pikant att diskutera med den händelsen, men en nyligen skriven kommentar på Oscar Swartz blogg får nog anses vara utöver även detta, som en liten passus helt enkelt:

Det var noga planlagt i månader i detalj.

Det fanns pressmeddelanden som var skrivna i förväg. Herr Ponten kom ner och stod beredd med filmkamera när kronofogden kom. Sen dök plötsligt polisen upp som på beställning, ett riktigt trolleritrick minsann!

…

De [anm: Antipiratbyrån] frågade oss om vi kunde hjälpa till att sprida och plantera trojaner hos våra kunder (och även externt). Det skulle vara nån form av ”mätning” som de ville göra…

Kommentarens författare är Bahnhofs VD, Jon Karlung.

Slutligen, för de som är intresserade av juridiken bakom just denna situation och möjligt jäv kan läsa Jakob Heidbrinks välskrivna postning i ämnet.

Anundis kommentar:

Efter CJ:s gedigna och utförliga genomgång ovan finns det inte mycket att tillägga, men framhävas bör ändock det faktum att domare Norström rådde en av nämndemännen att lämna uppdraget:

– [Tomas Norström ] frågade rakt ut om jag är med i någon förening. […] Han var orolig för vad som skulle kunna hända om jag satt kvar i rätten.

Här förstår man att Norströms erfarenhet och expertis förhindrade en möjlig jävssituation för nämndemannen i fråga, men kanske var hans egna (eventuella) åsikter och/eller ideologiska ståndpunkt kring upphovsrättsfrågor så invanda och självklara att han inte ens tog dem i beaktning. Detta i sig talar för att han själv uppenbarligen inte bör eller kan bedöma sig själv som möjligen jävig på ett trovärdigt sätt.

Förklaringen, eller bortförklaringen om man så vill, som Norström ger är i bästa fall den av en naiv person, och i sämsta fall en lögnares. Oavsett hur det ligger till var aldrig de båda föreningarnas agenda dold, särskilt inte för en medlem, vilket än mer talar för att Norström ägnat sig åt någon form av objektivitetskompromisser i fallet.

Det kan spekuleras i huruvida detta var känt av försvaret och/eller de åtalade redan innan domen kungjordes, men att det sparades som ammunition i händelse av en fällande dom, för att förstärka bilden som sprids av en korrumperad industri. Det faktiska förhållandet rörande dessa spekulationer är, och kanske förblir, höljt i dunkel – ett avslöjande av ett sådant rävspel kan slå tillbaka i negativ bemärkelse – men tanken lockar. Betänk alternativen:

• De åtalade går fria, trots att domaren har en trolig jävig inställning, vilket då ger en starkare och politiskt mer flärdfull seger, eller;
• De åtalade fälls, och den i branschen något insyltade domaren framhålls som tydligt personligt intresserad av rättens utfall, varför också domens legitimitet ifrågasätts.

I vilket fall som helst, oavsett sanningen i tankeexperimentet om det taktiska spelet, är Norströms trovärdighet underminerad, och därmed också domen som sådan. Diskussionerna och debatten kring detta kommer med all säkerhet att fortsätta. Det måste, tack vare den uppmärksamhet fallet har fått, stå tämligen klart att en bedömning att Norström inte varit i jävsposition med all säkerhet inte kommer att accepteras lättvindligt, av vare sig de åtalade eller allmänheten.

Ett annat tankeexperiment, att Norström har eller hade haft samröre med och varit medlem i organisationer knutna till de åtalade är också intressant att beakta. Hur reaktionerna på ett sådant omvänt scenario hade blivit kan nog alla föreställa sig.

I ett mål av sådan enorm vikt för den nya tidens medier och kommunikationssamhället i stort samt för debatten kring dess kontrollmekanismer och  förbuds- och övervakningslagar gagnas till syvende och sist alla parter av  renhårigt spel.

Veckans nästan Tankebrott:

• Alla som åberopar ”rent mjöl i påsen”-argumentet kan ta sig en funderare på vad tjejer som byter om på väg till balen har med terrorister att göra. Det här är precis det man sagt inte ”kan” hända.
• DN försöker få till en nyhet om att kontaktsajter fungerar. Föga överraskande vill folk ha kontakt med unga, lagliga tjejer.