Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Vi skippar allt försnack och tar oss direkt till pudelns kärna. Återigen är antivaccinationslägret ute och hittar på saker, denna gång är det vaccin.me som både missförstått och hittat på saker.

Vaccin och dödsfall bland barn – antivaccinationsrörelsens vetenskap i lånta fjädrar

Den som har läst på vår blogg eller systersajten vaccininfo.com kanske känner till databasen VAERS (Vaccine Adverse Effect Reporting System). Det är ett system som används i USA för att rapportera misstänkta vaccinbiverkningar. Dessutom, och detta är väldigt viktigt i sammanhanget, kan vem som helst rapportera i detta system.

Nej nej nej.

Nej nej nej.

Detta innebär att t.ex. intressgrupper rapporterar in ”biverkningar” för att ha underlag vid en eventuell stämning. Samt, naturligtvis, hur en man förvandlades till Hulken efter vaccinering.

Vaccin.me skriver:

I en ny vetenskaplig studie på 38,000 vaccinskadefall framkommer att ju fler vaccin barn får desto större är risken för vaccinskador och plötsligt dödsfall pga allvarliga reaktioner mot vaccin.

Till att börja med kan vi titta på tidningen som den här undersökningen publiceras i, Human & Experimental Toxicology och författarna bakom studien. Tidningen i  sig har en låg impact factor (enkelt uttryckt; sällan citerad och med låg påverkan inom sin bransch). Det är också en tidning som har en förmåga att ta in alternativämnen (som t.ex. homeopati) och antivaccinationsartiklar.

Som alltid inom alternativrörelsen är det oerhört viktigt när en av de egna har en titel som tycks vara relevant för ämnet. Således presenteras en av författarna till artikeln som ”Dr.”, men vad man inte nämner är att han är fil. dr. i datavetenskap och inget som ens är i närheten av vård eller medicin. Däremot är han väldigt aktiv med att skriva antivaccinationsartiklar.

Författare numme två till artikeln är en Neil Miller, en av personerna bakom antivaccinationsrörelsen Think Twice.

Vad är det då för undersökning och vad är det man har hittat? Jo, enligt artikelförfattarna:

Our findings show a positive correlation between the number of vaccine doses administered and the percentage of hospitalizations and deaths.

(slarvigt översatt: våra resultat visar en positiv korrelation mellan antalet vaccindoser som ges och mängd sjukhusintagningar och dödsfall)

Författarna till undersökningen misslyckas med (eller ”glömmer” att ta upp) att antalet dödsfall bland spädbarn och barn stadigt har minskat sen 60-talet i USA (spädbarn, barn under 5). Vad man däremot finner är att det finns en topp runt 3 månader för sjukhusvistelse och dödsfall, just runt perioden då risken för plötslig spädbarnsdöd (SIDS) är som störst.

En möjlig koppling mellan SIDS och vaccin har undersökts flertalet gånger, vetenskapligt. Dock har man inte hittat något som tyder på en sådan koppling.

Det görs mycket väsen också att denna artikel är ”peer-reviewed”, dvs. att den är granskad av personer med kopplingar till ämne. Vad jag kan se så är det Walter Schumm och Paul G King som varit granskande av artikeln, ingen av herrarna har utbildning som kan anses vara kopplade till ämnet.

Från vaccin.me:

Det finns inga vetenskapliga studier som bedömer riskerna med multipla vaccinationer.

Detta är en direkt upprepning från den amerikanska artikeln och är orimlig i all sin ignorans. Då multipla vacciner ges rätt ofta så är det något som måste genomgå studier för att få användas inom sjukvården. En enkel sökning via valfri sökmotor ger ett antal träffar där vetenskapliga studier presenteras. Exempel från Institute of National Health och Sveriges egna SBU

Slutligen; är det något som anti-rörelsen (oavsett det gäller GMO, mediciner eller teknik) älskar så är det att hitta pengakopplingar mellan industri och artikelförfattare. Förutom ovan nämnda koppling mellan Miller och Think Twice återfinns följande text i artikeln:

Funding This work is funded by the National Vaccine Information Center (NVIC) who donated $2,500 towards the SAGE Choice Open Access fee for this article.

Follow. The. Money…

Nåväl, en mer rejäl genomgång av denna undermåliga studie finns på den utmärkta bloggen Respectful Insolence.

Prognos: Sverige blir vaccinfasciststat – Antivaccinationsrörelsen leker siare

Visste ni att vi efter 1/1 2013 kommer tvingas vaccinera oss? Eller rättare sagt; detta är en ”prognos” som med braskande rubriker smälls upp på antivaccinationssidan vaccin.me och Torbjörn Sasserssons Newsvoice:

Ny lag 1 januari 2013 kan leda till tvångsvaccination i Sverige

Ett vaccinationsregister inrättas där det registreras vem som vaccinerat sig och med vilka vaccin, samt vilka som inte vaccinerat sig.

Sasserdamus siar snett.

Sasserdamus siar snett.

En stilla reflektion över detta är ”hur fasen kommer man fram till detta?”. För vad Sassersson et al baserar sig på är ändringen i smittskyddslagen som träder i kraft. Som Smittskyddsinstitutet skriver:

Den nya lagen om vaccinationsregister som träder i kraft 1 januari 2013 innebär att alla vaccinationer som ges inom ramen för nationella vaccinationsprogram ska rapporteras till ett nytt vaccinationsregister. Smittskyddsinstitutet ansvarar för vaccinationsregistret och får ett tydligt uppdrag i lagen att långsiktigt och systematiskt följa upp de nationella vaccinationsprogrammen, vaccinationstäckningen, hur vaccinationerna påverkar sjuklighet i befolkningen och hur de aktuella sjukdomarna sprids. Det nya vaccinationsregistret kommer också vara värdefull i uppföljningen av vaccinsäkerhet.

Notera att det inte handlar om att ha en lista över icke-vaccinerade, något som hävdas från konspirationshåll. Betänk också att det var just denna brist som många har klagat över tidigare i Sverige, ”hur kan man inte ha ett vaccinationsregister?!”.

När man nu inför ett sådant för ökad säkerhet heter det plötsligt att alla ska övervakas. Hur man än vänder sig har man den ovaccinerade rumpan bak.

Den debattartikel som Sassersson et al. hänvisar till innehåller inget som kan kopplas till vacciner eller ovilja att vaccinera sig eller sina barn. Istället handlar det om farhågor om förmyndarmentalitet kring till exempel rök- eller alkoholvanor, insatser som har liten effekt gentemot levnadsvillkor, arbetsmöjlighet osv.

I slutänden kan man inte annat än att le åt eländet när visionen ”… rättsliga följder för ovaccinerade” målas upp.

Sammanfattning

Antivaccinationsrörelsen (liksom övriga anti-rörelser) vill så desperat vara en del av den coola, vetenskapliga världen. De använder sig av titlar (”Titta, hen är ju DOKTOR!”), tidningar (”Titta, den är granskad av en DOKTOR!”) och artiklar (”Titta, den är skriven av en DOKTOR!”).

Samtidigt kan man inte acceptera ens de mest basala premisser inom vetenskapen. Istället handlar det om att komma fram till en redan känd slutsats, att vaccin är livsfarliga. För även om man hävdar att man är för ”säkra vaccinationer” så finns det inget i antivaccinationsrörelsens värld som kvalificerar in inom detta.

Till syvende och sist är man emot vacciner och därmed också en hel världs slutsats; att vacciner är en av de viktigaste medicinska uppfinningar vi någonsin gjort som räddat livet på och förändrat livet för miljontals människor.

Annonser

Likt en zombie vaknar Tankebrott långsamt till liv, kanske för att vara mer levande än död under de kommande sommarmånaderna (vi håller våra egna tummar). Först ut är en något mer personlig artikel i ämne som redan diskuterats flitigt på Twitter, i media och på bloggar lite varstans; P3 Nyhetsguiden och deras reportageserie om HPV-vaccinering.

Från Nyhetsguidens hemsida

”Är du full?”. Frågan, eller påståendet, dyker upp på inte långt efter att jag skrivit en liten gliring på Twitter.

Ursprunget till detta är, hur knepigt det än låter, P3 Nyhetsguiden och serien om HPV-vaccinering av reportern Valeria Helander. Varför? Därför att jag av en nyck tar jag mig en titt på Helanders Twitterflöde, apropå HPV-programmen, och ganska snart ser jag att hon bemöte kritik mot reportage aktivt. Bra så… Men sen ser jag något som både gör mig trött och irriterad. Ordet ”balans”.

balans är väl verkligen något som saknas i hela debatten. därför gjorde vi vårt inslag.

Det vill säga, det är viktigare att agera utjämnare än att presentera en högst vetenskaplig fråga på ett korrekt sätt.

Eller?

Det tycks handla om balans och varför man från media är så fokuserade på detta att man tror att alla ämnen kräver detta. Oavsett om det är ack så motbevisat så kan man alltid få med en annan sida, bara för balansens skull. Frågan är dock om det gäller alla ämnen. Vaccin? Droger? Förintelsen?

Men istället för att gå händelserna i förväg, låt oss gå tillbaka några steg och se var det här debacklet har sitt ursprung.

… Dödsfall på flera ställen i världen – Overifierade biverkningssrapporter

18 april sänder P3 Nyhetsguiden ett inslag om HPV-vaccinering och möjliga biverkningar. Själva inslaget som sådant har redan granskats på ett föredömligt sätt av Medierna i P1, så det lämnar vi därhän. Det som jag reagerade på var själva inledningen till reportaget. Där säger nämligen reportern

Men det finns också många rapporter om biverkningar och till och med dödsfall på flera ställen i världen

Många rapporter om biverkningar och dödsfall, alltså. Ingen källa anges utan det får lyssnarna skapa sig en bild av själva.

Efter Medierna i P1s granskning ser man sig från Nyhetsguiden nödgade att gå ut med ”ett förtydligande” en rättelse (ca. 5 minuter in) där man förklarar att inrapporterade biverkningar är inte samma sak som bekräftade biverkningar.

Men det lämnar fortfarande lyssnaren i mörkret, till exempel kan man fråga sig varifrån kommer dessa rapporter ifrån, kan det finnas skäl till oro och vad hände med alla dessa dödsfall?

Med största sannolikhet har man, på olika vägar, rapporterat om de biverkningssfall som återfinns i den amerikanska databasen VAERS där bland andra privatspersoner själva kan rapportera upplevda biverkningar. Från de som driver databasen så understryker man det osäkra datan:

… VAERS receives reports of many adverse events that occur after vaccination. Some occur coincidentally following vaccination, while others may be caused by vaccination. Studies help determine if a vaccine really caused an adverse event. Just because an adverse event happened after a person received a vaccine does not mean the vaccine caused the adverse event.

(fritt översatt till svenska: VAERS tar emot rapporter om många skadliga händelser som sker efter vaccinering. Vissa sker slumpmässigt efter vaccination, andra orsakas av vaccination. Studier hjälper till att bestämma om ett vaccin verkligen orsakat en skadlig händelse. Bara för att en skadlig händelse skedde efter att en person vaccinerades betyder det inte att vaccinet orsakade det)

Återigen är vi inne på orsak och verkan. Bara för att något sker tidsmässigt efter varandra behöver det inte betyda att de händelserna är sammankopplade.

Vi har tidigare skrivit om detta på Tankebrott och det är uppenbarligen återigen värt att understryka detta med emfas; det är skillnad på korrelation och kausalitet (orsak och verkan, slarvigt uttryckt). Dessutom kan det här vara värt att nämna att vi har en grundlig genomgång av Gardasil, VAERS och vad som påstås om HPV-vaccinering på systersajten Vaccininfo.com.

Det här med orsak och verkan är dock inget som skymmer sikten för P3 Nyhetsguiden och dess reporter. Enligt dem så handlar det om, som sagt, ”balans”. Spela roll om det inte är klarlagt att dödsfall skett, spela roll att det är privatpersoner som rapporterar och att datan ej är berarbetad.

I Mediernas program motsätter sig Nyhetsguidens Tuva Klinthäll att det skulle vara en agenda som driver nyhetsrapporteringen. Även om det får ett drag av konspirationstänkanden (oh, the irony) över sig så blir det svårt att förbise hur Valeria Helander samtidigt uttrycker sig på Twitter.

det [medicinbranschen] är en helig ko eftersom all kritik tystas och förringas, trots att fakta stämmer. Trist

Samt:

Att vara kritisk mot medicinbranchen är tydl. numera samma sak som att förneka förintelsen, enl vissa. Vet ej om man ska skratta el gråta

Balans in absurdum… ?

Ok, det sista citatet, hur sjutton hamnar man i förintelse från diskussion kring vaccin? Jo, därför att yours truly är för lättretad (och barnslig?) för att låta Twitter vara i dessa lägen.

När ”balans”-citatet dök upp skickade jag vidare det meddelandet med, lite tillspetsat kanske, texten ”Nästa: den s.k. ”Förintelsen” ”…

En passus: för den som nu känner ett obehagligt krypande längs ryggraden kan jag lugnt säga att jag inte tillhör någon som helst historierevisionistisk falang. Istället ville jag påvisa att vissa ämnen faktiskt är bevisade, har en solid vetenskaplig grund och inte på något sät behöver ”balanseras”. Nå, åter till historien…

Istället för att bemöta min fråga/påhopp/angrepp så sker två saker; frågan om jag är full läggs upp samt skapas en maffig halmgubbe kring ”kritisk mot medicinbranschen” och ”förneka förintelsen”.

Än mer ironiskt blir det när Helander bemöter ytterligare en kritiker med

… jag drar inte slutsatser.jag kollar på fakta och visar olika sidor.det är det som är skillnaden mellan en journalist och en tyckare.

Nog med Twitter. Dags för…

Sammanfattning

Så, vad vill jag ha sagt med detta inlägg? Den absolut viktigaste poängen är följande: balans är inte alltid vad som krävs, behövs eller ens är tillämpligt när man rapporterar om vissa ämnen. En person som uttrycker detta klart mycket bättre än vad jag gör är Vetenskapsradions Ulrika Björksten, från Medierna i P1s program:

Utmaningen… inom vetenskapen är det inte så att ord står mot ord och utsaga står mot utsaga utan det finns uppfattningar om verkligheten som har mer vetenskaplig tyngd än andra. Och vårt uppdrag det är att sammanfatta var ligger forskningskonsensus nu…

Det är så oerhört viktigt att understryka det faktum att det inte bara handlar om vad en person i vit rock säger utan vad det samlade forskningsfältet säger. Det är till exempel därför vi bör lita på SBUs rekommendationer kring vacciner och inte vad Andrew Wakefield påstod sig ha kommit fram till kring autism och vaccin.

Vi skulle kunna skriva spaltkilometer om Nyhetsguidensinslag, om vikten av att granska sina källor och att ha ett kritiskt öga på påståenden. Vi skulle kunna skriva om vikten att invänta provsvar och vetenskapliga prövningar, att mänskligt lidande alltid är onödigt, oavsett vad eller vem som orsakat det. Men att göra det skulle tyvärr spela mindre roll. För så länge som man från medias håll tror att allt måste balanseras, och inte kan se de misstag man gör i dessa fall, då krävs det något mer.

Kanske det var barnsligt att skicka ”Förintelse”-tweetet, men förhoppningen var att väcka diskussion kring den absoluta tron kring balans. Istället blev det halmgubba och ”är du full”-fråga.

Det är en utmaning för media att rapportera om vetenskapliga nyheter, ibland är det inte lätt att se förbi pressreleasernas glättiga formuleringar eller anslagssökande notiser. Men det finns inga ursäkter att inte göra sitt jobb. Än mindre ursäkter finns det för att inte erkänna när man gjort fel och får det påpekat.

Men i just det här fallet kan denna oförmåga att se felen kanske förklaras när reportern till dessa HPV-inslag på Nyhetsguiden har följande bild som bakgrund på sitt twitterflöde:

Från reporterns Twittersida

”Låt oss låtsas att jag bryr mig jävligt mycket och lämna det vid det”, fritt översatt. Frågan är om detta gäller i agerandet som journalist också…

Få som rör sig inom vetenskap-, vård- eller skeptikerkretsar har väl undgått att se SvDs genomgång av Pandemrixvaccinationen, det vill säga den vaccinering som gjordes av befolkningen under svininfluensan.

Delar av utfallet är förvisso intressant och behjärtansvärt i grunden, trots allt har vi dels en högst oklar bild av de narkolepsibiverkningar som uppstått (vaccinet är ensamt orsakande eller katalysator t.ex.) samt att det var den största medicinska insatsen i Sveriges historia.

Men, och det kommer alltid ett men; insatsen dras ned ordentligt av fokus i artikelserien och en av journalisterna bakom artikelserien på SvD, Inger Atterstam.

Influensaviruset som orsakar s.k. svininfluensa

Artikelserien tycks helt släta över den enorma problematik som den här situationen innebar för alla parter, både inom vården, affärsvärlden och politiken. Vad hade hänt om det nu hade varit en högre dödlighet, hade sjukvården kunnat hantera panikslagna medborgare då? Hur hade det gått om vi inte hade köpt in vaccin och sen hamnat i bakvattnet då vi måste vänta på leverans? Och så vidare.

Dessutom lyfts ”magkänsla” och ”mammor vet”-kunskap fram i artikeln Magkänslan sa nej till sprutan, komplett med auktoritetsargument inbakat.

Allt detta spär på den bild som Atterstam själv förmedlat från dag ett, sedan svininfluensan och vaccinationen mot denna dök upp i media under 2009. I denna fråga har hon drivit en ytterst kritisk hållning, så här i efterhand delvis berättigad. Bara delvis? Ja, därför att Atterstam inte alla gånger faller tillbaka på någon form av ställningstagande baserat på samlad kunskap, erfarenhet eller vetenskap. I en del fall handlade det om en åsikt och inget mer.

Atterstam och nedgången som uteblev

I några fall handlade det till och med om åsikter som gick stick i stäv med vad som de facto skedde. Ett exempel från tiden då vaccineringen var i full gång:

11 september påbörjades vaccinationen av svenskarna, 168 personer över 61 år i en teststudie vaccineras. Några dagar därefter publicerar SvD Atterstams artikel, Pandemitåget tuffar på. I artikeln råder ingen direkt tvekan om vad SvDs reporter har för åsikt när det kommer till pandemilarm och vaccinationen:

Nya siffror över det som på presskonferensen kallades ”utplaningen” släpptes senare på dagen från SMI. De visar med önskvärd tydlighet att under de senaste två veckorna skedde en märkbar nedgång – alltså inte enbart en utplaning – i smittspridningen. Till exempel mer än halverades andelen positiva provsvar under denna tid.

Den starkt uppåtgående spridningskurvan fick ett plötsligt rejält hack istället för att ytterligare rusa i höjden så som ”borde” ske mitt i en brinnande pandemi.

Detta faktum tycks dock inte ha någon betydelse. På presskonferensen fanns en självklar enighet om att köra på som planerat. Något annat är inte ens möjligt att diskutera. De dyrbara massvaccineringarna ska genomföras så snabbt som möjligt, nu talas om start den 12 oktober.

Trots att man under hösten pratat om att influensafallen i gemen kommer och går stod det klart att det redan nu var onödigt med vaccineringen, enligt Atterstam. Och mycket riktigt, siffrorna över de konfirmerade fallen av svininfluensa sjönk under tiden för artikeln. Men fallen ökade kraftigt i och med andra veckan i oktober. Faktum är att, när man tittar på siffrorna över en viss tid, så kan man konstatera att oktober ser ut att stå för ytterligare en uppgång. Vilket Atterstams tidning också rapporterade om i slutet av oktober.

Foto: Martin Olsson

En laddning Pandemrix

Men detta faktum ändrade inte Atterstams grundinställning utan det ignorerades och kritiken fortsatte. ”Men so what, hon fick ju rätt?” är en berättigad kommentar till detta. Min motkommentar blir då ”det är väldigt enkelt att vara förståsigpåare när man tittar bakåt”. För, som jag skrev ovan, Atterstam baserar sin kritik på en åsikt (onödigt och dyrt) utan att kunna ange skälen för dessa. Och detsamma gäller för den nuvarande rapporteringen. Var finns ”the big picture”? Var finns rapporteringen om varför man oroade sig över en influensa som uppstår i slutet av influensasäsongen och som har en ökad dödlighet bland de som normalt sett inte ska påverkas? Var finns rapporteringen om svårigheten i att producera vaccin i extremt stora volymer på kort tid?

Tvärsäker som borde vara osäker

Problemet blir än mer komplext när tvärsäkerheten ifrågasätts. Bemötandet blir då både snarstucket och än mer tvärsäkert.

I samband med SvDs granskning släppte man nyheten att ”endast” sex liv räddades med vaccinationsinsatsen:

Den kostsamma massvaccineringen av över fem miljoner svenskar beräknas enbart ha räddat sex liv, visar SvD:s granskning.

Förutom att i alla fall jag sätter något i halsen när man pratar om ”enbart” och ”räddat… liv” så undrar jag lite över formuleringen ”SvD:s granskning”. För det första är detta inget som framkommer ur SvDs granskning, den här siffran återfinns i Socialstyrelsens rapport Influensa A(H1N1) 2009 – Delrapporterna från utvärderingen av förberedelser och hantering av pandemin (hittas här för nedladdning) som publicerades i mars 2011.

Dessutom råkar, medvetet eller omedvetet, SvD utelämna det som skrivs om just hur man når siffran sex räddade liv (vår förstärkning):

Modellens beskaffenhet tillåter dessvärre inte prioritering av riskgrupper vid vaccination, varför simuleringarna pekar på att sex dödsfall undveks med vaccinationsprogrammet och utan vaccination hade antalet patienter i behov av vård ökat med minst 19 procent, vilket alltså är en underskattning.

Smittskyddsinstitutet (SMI) går dagen efter ut och kommenterar SvDs artikel med att man anser att det snarare handlar om ett estimat på uppåt 60 liv man kunnat rädda. Detta faller inte i god jord hos SvDs medicinreporter:

Var har Smittskyddsinstitutet fått siffran 60 räddade ifrån?

– Ja, jag ställer mig frågan vad de har för belägg för det och vilket underlaget är. Den enda officiella statistiken som finns är utvärderingen från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och där står det 6 räddade. Något annat vetenskapligt resultat finns inte rapporterat.

Varför säger Smittskyddsinstitutet att det är mer relevant att jämföra med Norge och Danmark än med Sverige?

– Det är ingen reda i detta. Vaccineringseffekten syns inte i dödstalen. Finland är väl lika relevant i så fall. Norge som vaccinerade hälften av befolkningen har samma dödstal som Polen som inte vaccinerade alls. Det här är ett utspel från Smittskyddsinstitutet för att försvara sig i stället för att medge att det här inte blev så bra.

Låt oss bena upp vad Atterstam säger:

  1. SvD har den enda korrekta, vetenskapligt underbyggda siffran (6 st räddade liv)
  2. SMI försöker slå ifrån sig kritiken med påhittade värden
  3. Det finns ingen grund i att jämföra länder som matchar Sverige på flera mätetal

Och slutslängen är inget mindre än, milt sagt, konspiratorisk tänk.

Så vad svarade Smittskyddsinstitutet ursprungsartikeln? Jo, artikeln med namnet Mycket svårt att värdera data för influensadöd tar upp just antalet räddade liv och hur man räknar. Svaren på Atterstams anklagelser kommer slag i slag.

Det var SMI som beräknade mängden räddade liv:

Smittskyddsinstitutet hade av Socialstyrelsen fått uppdraget att modellera fram siffran angående sparade liv, som ett led i en beräkning av hur kostnadseffektiv pandemivaccinationen blev.

Varför antalet räddade liv inte är ”vetenskapligt resultat” och en underskattning

[A]ntalet räddade liv kom att underskattas. Vi valde i verkligheten att vaccinera riskgrupperna först och därefter vaccinerades barnen, eftersom det är i den gruppen som flest blir sjuka. Den underskattning av antal svårt sjuka och dödsfall som modelleringen gav hade inte någon avgörande effekt på den kostnadsberäkningen som var studiens mål, men gör att det funna antalet ”sex liv” inte kan användas för att ange exakt hur många liv som sparades.

Varför man inte kan jämföra länder rakt upp och ned:

Artikeln i Svenska Dagbladet innehåller också grafik som visar hur många människor per 100 000 invånare som rapporterats döda från olika europeiska länder. Siffrorna motsvarar vad som rapporterats löpande till det europeiska smittskyddsinstitutet ECDC i samband med pandemin 2009 (se länk till höger).

Det finns inga uppgifter om hur dessa siffror tagits fram i olika länder och det är därmed oklart hur jämförbara de är. Det har vid ECDC inte funnits några gemensamma definitioner för influensadöd eller för hur dödstalsövervakningen ska gå till. Dessutom varierade antalet dödsfall också beroende på bl.a. befolkningens bakomliggande hälsa, tillgång till sjukvård och antivirala mediciner.

Och när vi jämför oss med länder som vi vet hur de hanterar datan och har snarlika förhållanden får vi:

Vi kan bara jämföra oss med länder som vi vet använt ungefär likartad metodik som Sverige och som har relativt likartade levnadsförhållanden. Därför har vi, för att få en ungefärlig uppfattning, valt att jämföra oss med Danmark och Norge. Influensaepidemin kulminerade tidigare i Norge än i Sverige. Trots att Norge till slut vaccinerade nästan lika stor andel av befolkningen som Sverige, drabbade epidemitoppen där en ovaccinerad befolkning.

I Danmark valde man att endast vaccinera riskgrupperna. Både Norge och Danmark rapporterade 0,29 fler döda per 100 000 invånare än Sverige. Med motsvarande dödstal hade ytterligare 27 personer avlidit i Sverige p.g.a. influensa under 2009. Till det kommer att vaccinet hade effekt och skyddade svenskarna mot influensa även under andra vågen 2010-2011. Jämfört med vad som rapporterats från Danmark sparades därmed ytterligare cirka 30 liv.

Slutligen, till skillnad från SvDs tvärsäkra rapportering går Smittskyddsinstitutets representant förhållandevis varligt fram när ett estimat på räddade liv görs. Dessutom så lyfter man fram misslyckandet, både ekonomiskt och med narkolepsisituationen. Slutligen tas även problemet med vad som hänt om man inte vaccinerat och det blivit allvarligt upp:

Även om vi ser tecken på att pandemin tack vare vaccinationen slog mildare mot Sverige jämfört med andra länder – och även om det sannolikt snarare är 60 än sex liv som räddats tack vare vaccinationen i Sverige – är de mycket få i förhållande till kostnaden för vaccinet. Siffran är sannolikt också för liten ur etisk synvinkel om man ställer den i relation till de cirka 150 narkolepsifallen.

Hade vi i Sverige å andra sidan beslutat att inte använda det inköpta vaccinet så hade varje dödsfall i influensa under pandemin setts som ett misslyckande, och beslutet att inte vaccinera hade ifrågasatts.

Jämför nu vad SMI skriver i sin artikel med vad Atterstam påstår.

En personlig reflektion

Jag vet vad väldigt många tänker när ni scrollat ned hit för att ni inte orkar läsa genomgången; Varför försöker ni spela ned biverkningarna? Varför gör ni ned de drabbade? Varför vill ni hindra granskning? och så vidare.

Enkelt svar är att det gör vi inte. Ingenstans i det vi skriver eller rapporterar vill vi spela ned biverkningarna, göra ned de drabbade eller hindra granskning. Tvärtom, vi måste ta reda på varför biverkningarna uppstått, vi måste stötta de drabbade och vi måste granska arbetet.

Men granskning, stöttning och utredning ska ske på objektiv och vetenskaplig grund. Det ska inte ske för att man har en personlig vendetta mot någon eller någonting. Det ska inte ske för att man förväxlar efterklokhet med kunskap och vetenskapligt underlag.

SvDs granskning borde ha varit en välbehövlig genomgång av hur det gick till. Istället går det inte att skaka av sig känslan att det blev en personlig tilltoffling från Atterstam mot allt det hon varit negativ till, med eller utan grund. Och för att krydda budskapet tar man till känsloargument, anekdoter och ”den mänskliga vinkeln”.

Vad jag vill veta är följande: Vilket ansvar tar SvD för sin publicering den dag som vaccinationsgraden faller och vi får dödsfall på grund av detta? Vilket ansvar tar man den dagen som vi får en dödlig epidemi i Sverige som skulle gå att hantera via vaccinering, men folk är för rädda och okunniga kring processen?

För det är här som gränsen i sanden går. Vill man gå ett korståg mot något så måste man också ta konsekvenserna av det man får fel eller det man medvetet undviker att berätta. I SvDs fall väljer man att förenkla, demonisera och spela på rädsla, politikerförakt och okunskap kring den medicinska industrin.

Sammanfattning

Granskning av myndighetsarbete är en av viktigaste grundstenarna i en demokrati. I fallet med vaccinationen mot svininfluensan är det än viktigare att vi granskar och får klarhet i vad som skedde, varför och vad vi kunde gjort annorlunda.

Medierna kunde har gjort detta bra, man kunde ha granskat, informerat och förklarat. Allt från hur de politiska bedömningarna ser ut till hur WHO arbetar och varför man valde att pandemiklassa svininfluensan. Man kunde ha gjorde grafik över hur vaccinationsarbete går till, hur vaccin tillverkas och varför det krävs ägg för detta. Men ingen tog den bollen. Något så ofattbart grundläggande och viktigt.

Men SvD ansåg inte att detta var viktigt. Istället var det viktigt att hänga ut ansvariga, använda tveksamma formuleringar och dra för stora växlar på för små grunder. Och ju mer jag läser igenom materialet kan jag inte släppa känslan av att detta är en ”grudge match” som SvDs medicinjournalist haft liggande i byrålådan sen hösten 2009.

Eva Hamilton gillar inte att bli kritiserad, i alla fall inte när det kommer till sändningsbeslut.

DN rapporterar att SVT mottagit ett starkt kritiskt brev (PDF-varning), apropå att SVT sände den kritiserade dokumentären Staden som offrades. Brevets avsändare är Krigsförbrytartribunalen, eller rättare sagt The International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia (ICTY). Men det stämmer inte riktigt heller, för avsändaren är egentligen Nerma Jelačić, chefen på avdelningen för Outreach, det vill säga kommunikationsansvarig.

Gravstenar vid minnesmärkret vid Potočari, nära Srebrenica

Varför är detta då så viktigt? Jo, därför att Eva Hamilton drar på sig yttrandefrihetskoftan i samband med en intervju med Resumé.

I min värld ska en domstol döma, inte med olika skrivelser försöka påverka journalistiken och det fria ordet. Här kräver man uttryckligen av det man kallar statstelevisionen, det vill säga SVT, att nästa gång vi gör ett program om folkmordet i Srebrenica, så ska företrädare för domstolen intervjuas.

Låt oss börja från början, det här med att en domstol försöker påverka journalistiken. Vi kan konstatera att avsändaren inte är på något sätt den dömande delen av ICTY, istället är det deras kommunikationsavdelning.

Kommunikationsavdelningen, eller Outreach, verkar främst i området som tidigare kallades Jugoslavien. Främsta uppgiften är att öka transparensen i tribunalens arbete och informera om vad som sker. Men deras uppgift är att också (min förstärkning):

In addition to responding to inquiries, Outreach endeavours to be pro-active in that it follows events in the region closely and responds to possible misperceptions and misrepresentations of the Tribunal’s work by addressing these issues and providing accurate and timely information on relevant topics. Outreach officers provide information to the media and serve as Tribunal spokespersons in respective countries.

Det vill säga att en av uppgifterna är att informera i de fall som tribunalens arbete har missuppfattats eller på annats sätt förvrängs.

Sista satsen i Hamiltons försvar, att kravet på att företrädare för tribunalen ska intervjuas, återfinns inte i brevet. Det man begär är att man ges möjlighet att rätta direkta felaktigheter kring tribunalens arbete (min förstärkning):

I would, however, ask that should you decide to broadcast any further material which contradicts facts irrefutably established by the ICTY including those related to the Srebrenica genocide, that the ICTY be given the opportunity to present its findings.

Alltså, företrädare från kommunikationsavdelningen ber att få möjligheten att berätta om vad tribunalen kommit fram till. Knappast ”ska” och ”kräver”. Faktum är att brevskrivaren går förhållandevis långt för att understryka att det inte handlar om att styra vad SVT sänder:

The Outreach Programme does not question the right to freedom of expression and editiorial choice and it would be beyond my remit to comment on a decision by a state broadcaster to air a particular documentary.

Vad som sen följer är en lång förklaring till varför brevet skickats, att en dokumentär som tar upp folkmordet i Srebrenica utan att ta upp tribunalens arbete och roll i Srebrenica-fallet är anmärkningsvärt.

Utgrävning i närheten av Srebrenica, 2007

Mer från intervjun i Resumé:

Hamilton säger att brevskrivaren inte visar på några faktafel i filmen, utan beskriver utförligt att de domar i Haag som slagit fast att katastrofen i Srebrenica var just ett folkmord.

Detta uttalande får mig att fundera på om Hamilton a) läst brevet över huvud taget eller b) bara skummat igenom det. För på brevets näst sista sida återfinns följande:

It therefore follows that the genocide ruling also contradicts the following explicit and implied points made in the documentary:

(a) That the Bosnian Muslim attack on Visnjica on 26. June 1995 was a ‘marching order l8, for the Bosnian Serbs, somehow provoking the events that followed the fall of Srebrenica. Proceedings before the Tribunal have proven beyond a reasonable doubt that Srebrenica was a planned killing operation and not a spontaneous act ofrevenge.

(b) That arms supplied to Srebrenica were connected to its ultimate fate and the implication that the male inhabitants of Srebrenica could have been spared, had they agreed to lay down their arms. Evidence from the exhumations that the Trial Chamber reviewed in the Krstic case shows that most ofthe victims were not killed in combat but in mass executions.

(c) That only c.2000 individuals were executed in the first 48 hours following the fall of Srebrenica and the implication that the remaining numbers killed afterwards were killed as military targets – that those killed were ‘company to battalion size groups trying to break through, with civilians with them, to their second core lines around Tuzla, who were ‘just killed in large numbers by artillery fire, by machine gun fire because the Serbs were able to locate them.

Till detta återfinns fotnoter till punkt 18-24 där tidpunkten i dokumentären anges. Tillsammans med den genomgång av vad tribunalen fastslagit så bildar detta ett rätt konkret påvisande av vad man anser är felaktigheter i dokumentären, något Hamilton påstår inte finns i brevet.

Sammanfattning

Reaktionen på brevet från Eva Hamilton, som representant för SVT, känns väldigt stingslig. Inte minst då hon på SVTs webbplats uttrycker sig än hårdare över brevets avsändare än i Resuméintervjun:

– Haagtribunalen ska inte uppträda som en censor av fria media.

Tankebrotts reaktion är: var i brevet återfinns detta försök till censur? Skulle det inte vara av intresse för SVT att just ge ICTY-representanter chans till genmäle, att driva denna fråga och diskutera vår nutidshistoria? Tillhör det inte till och med god journalistisk sed att låta motparten komma till tals, eller ge en chans till replik? Ska man tro vad Journalistförbundet skriver på sin hemsida så är det precis det man ska beakta.

Som statlig television har man ett publicistiskt ansvar, då också när kritik inkommer på sänt material. Att vifta bort kritiken som ”censuriver” och liknande är inte bara dumt, det är kontraproduktivt och man får stå med en dumstrut på sig i slutänden.

Vad du än tror är du — och jag — lättlurade varelser. Våra sinnen spelar oss spratt ideligen. Vi ser, hör och känner något, men det vi upplever — eller, tror oss uppleva — är inte alltid och nödvändigtvis vad som verkligen sker.

Ska vi inte respektera varandras upplevelser? Ska vi inte lita på någons bedyranden och övertygelser om dennes upplevelser? Svaret är kanske lika förvånande som det kan verka nedvärderande, men nej. Det finns goda skäl till att vara skeptisk till våra personliga upplevelser, eller mer korrekt, våra tolkningar eller förklaringar av dem.

Skeptiker möts gång efter annan av anklagelser om att vilja ta folks upplevelser ifrån dem, att vi förnekar upplevelserna. Det är inte sant. Det handlar inte om att man som skeptiker anser att upplevelserna inte existerar. Istället rör det sig om att man som skeptiker gärna och ofta försöker hitta alternativa, kanske mer trovärdiga, förklaringsmodeller för upplevelserna för att försöka se vilken förklaring som verkar mest rimlig och sannolik. Med andra ord, upplevelserna bestrider man inte, man är tvärtom mycket intresserad av att verkligen förklara dem.

Ett av de enklaste sätten att visa hur enkelt våra sinnen lurar oss är att slänga ett öga mot optiska illusioner eller synvillor. En av de mest förbluffande och kraftfulla illusionerna är schackbrädet.

Principen är enkel; rutan med ett A har samma färg som rutan med ett B. Faktiskt. Klicka på bilden för att se detta demonstreras. Vi kan koppla detta till upplevelser och verkligheten. Vi upplever rutornas färger olika, och även efter att vi har fått se färgerna jämförda med varandra har vi svårt att riktigt ta till oss vad verkligheten säger. Så mäktig är illusionen. (Uppdaterat: Daniel Karlsson har också skrivit om detta ämne, med en snygg video som visar effekten).

Man skulle kunna invända med att hela idén med optiska illusioner är att lura våra sinnen, men det är irrelevant för poängen. Vi upplever en sak, när verkligheten är — eller lätt kan vara — en annan.

Att låsa sig fast vid att just den tolkningen av en upplevelse är den rätta är att missa hur enkelt vi människor både inbillar oss saker och drar förhastade slutsatser, för att inte tala om felaktiga slutsatser. Olika felslut, till exempel orsak-verkan-misstolkningar eller att blanda ihop korrelation med kausalitet, visar oss också hur enkelt vi hamnar i tankefällor. (Läs mer om felslut här).

”Men jag vet vad jag upplevde, det är sant för mig!” och liknande är ett vanligt försvar. Det finns flera problem med en sådan inställning, inte minst att det leder till visserligen intressanta men motsägelsefulla tankegångar. Ett annat problem är att man låser sig, man riskerar att missa den verkliga förklaringen till upplevelsen.

Andra typer av försvar kan handla om att det är en personlig tro, men liksom i det förra fallet blir det problematiskt. Även om man menar att det ”bara” är en tro, påstår man (mellan raderna) samtidigt att det är en ”sann tro”. Att vi som skeptiker då klampar in och diskvalificerar tron eller ger alternativa förklaringsmodeller (eller ens antyder att det kan finnas sådana) till upplevelserna kan upplevas kränkande eller rentav som personliga påhopp.

Att uppleva något är lätt. Att förklara upplevelsen är ofta mycket svårare, särskilt om man vill undvika felaktiga tolkningar, felslut och så enkla saker som att man till exempel bara minns fel. Om det är något forskningen kring människans perceptionsapparat, minne och pålitlighet i dessa avseenden visar oss är de är allt annat än ofelbara. Minnen förvrängs och till med skapas med tiden, upplevelser (om)tolkas ständigt och vi luras mycket enkelt av de enklaste illusionerna.

Hur tar vi oss förbi dessa uppenbara hinder, hur korrigerar vi för alla dessa brister? Vi använder oss av vetenskaplig metod. Naturligtvis är det inget vi behöver i vardagen eller ens i de flesta sammanhang, men det är på många vis det enda vi har för att kunna ta oss runt alla fallgropar. Metoden strävar efter att eliminera felkällor, den undersöker alternativa hypoteser, och kanske främst av allt handlar den om att falsifiera hypoteser. Eftersom vetenskap inte handlar om och inte kan handla om Sanning i någon metafysisk absolut mening (av skäl som kräver mer plats än den här artikeln medger) hemfaller den åt att istället försöka göra sig av med felaktiga uppfattningar, för att på så sätt sträva mot (om än antagligen aldrig nå) den definitiva och allomfattande Sanningen.

Metoden innefattar bland annat systematiska observationer och kännetecknas av objektivitet, i meningen att oavsett vem som företar sig undersökningarna ska resultaten bli desamma. Närhelst olikheter i resultat uppstår kan man misstänka att en eller alla berörda parter har fel. Flera olika (stundtals motsägande) verklighetsbeskrivningar kan inte ha rätt samtidigt.

Att vetenskapen ”har fel”, att den tillåts ändra sig, är en god egenskap. Den ändras när man lär sig något nytt, den förkastar felaktiga uppfattningar till förmån för nya. Detta är också i grund och botten orsaken till alla de framsteg som gjorts inom allt som människan har företagit sig. Styrkan hos vetenskaplig metod jämfört med personliga upplevelser är att den förstnämnda är utformad för att täcka upp för de egenheter det mänskliga psyket har för sig samt göra allt för att undvika dem. Metoden är inte komplett eller ofelbar den heller, men det är den bästa vi har för att undersöka omvärlden.

Hade vi verkligen förlitat oss på personliga upplevelser och särskilt ”egna sanningar” vore verkliga framsteg omöjliga.

Genom att tillåta att våra upplevelser både utsätts för och påverkas av kritisk granskning kan vi göra oss av med felaktiga uppfattningar. Utan tvivel är upplevelsers förklaringar i många fall i första hand mer som en sorts tröst, en trygghet eller frukterna av världsuppfattningen man besitter, istället för att ge en verklighetstrogen bild av alla skeenden. Inte ens nästan alla upplevelser är av sådan vikt så att de är intressanta eller värda att ifrågasätta. Men är man bara medveten om att upplevelser inte betyder ”verklighetstrogna beskrivningar” har man kommit långt.

Att vara vetenskapsextremist (ett av många märkliga glåpord som florerar) är att acceptera verkligheten, även om den motsäger ens tro. Det är att vara beredd att ha fel, att kunna lämna felaktiga uppfattningar därhän.

Det är att ha ett öppet sinne.

Digitalbyrån Daytona ordnar i år igen det Svenska Podradiopriset. Denna gång tävlar tävlar Skeptikerpodden i fyra kategorier mot ett mycket kompetent startfält. Konkurrensen är väldigt hård, så hjälp oss gärna!

Här kan ni se alla kategorier och rösta på just era favoriter.

Värt att nämna är att Fysiopodden, Humanistpodden och The Skeptics’ Guide to the Universe också står i startfälten.

Medlemmar av föreningen Vetenskap och Folkbildning genomförde igår ett PR-stunt med knorr under politikerveckan i Almedalen. Tveklöst den mest kände av dem, rymdfararen Christer Fuglesang, överdoserade tillsammans med de övriga skeptikerna ett sömnmedel. För den normalt funtade låter det ofattbart dumdristigt, men nu var det inte sömnmedel i någon vanlig mening. Det var homeopatiskt sömnmedel, närmare bestämt Coffea Alfaplex (D6), vilket gör överdoseringen både ofarlig och förutsägbar. Det händer ingenting.

Homeopati är läran om att lika botar lika. Ett preparat som ger liknande symptom som det du lider av ska spädas ut i astronomiska proportioner tills inget, eller försumbara mängder, av det finns kvar, men också skakas på ett magiskt sätt vid varje utspädning. Detta ska enligt förespråkarna fungera, eftersom de påstår att vattnet minns den aktiva substansen (som alltså inte finns kvar längre). Orsaken till att homeopatikan trots denna till synes (och de facto) verklighetsfrämmande behandling sägs fungera är den så kallade potentieringen, som alltså är skakningarna, tillsammans med det påstådda vattenminnet.

Coffea Alfaplex är, eller benämns som, sömnmedel. Man blir pigg av koffein, och enligt homeopatins lagar ska då utspätt (och skakat!) koffein råda bot på sömnproblemen. Fullständigt glasklart och rimligt, väl?

Samuel Hahnemann uppfann homeopati under första halvan av 1800-talet. Medicinvetenskapen var fortfarande i sin linda, om ens född, och på den tiden kunde rentav sockerpiller och utspätt vatten vara bättre än många av de behandlingar som ordinerades mot diverse sjukdomar. Det kunde med andra ord i vissa fall vara bättre att göra ingenting än att göra något direkt skadligt.

Kemins och fysikens lagar säger oss en hel del om verklighetens natur, men sådana trivialiteter stoppar sällan falangerna inom alternativmedicin. Homeopatiförespråkarna är inget undantag när de bortser från känd kemi och fysik, för att inte tala om de otaliga välgjorda studier som har gett denna förvetenskapliga behandlingsmetod en chans och undersökt den. Den saknar effekt utöver placebo, kort sagt.

Det finns, som homeopater gärna påpekar, studier som visar effekt. Dessa studier är vanligtvis dåligt utförda (bristande eller obefintlig placebokontroll, eller andra metodologiska brister) eller så är tolkningen av studierna felaktig. Inte sällan rör det sig om både ock.

Hur spännande det än är att fortsätta piska den döda hästen som är homeopatins ”funktion” och metodik lämnar jag det därhän. Det jag istället tänker bemöta är ett axplock av argument man ofta stöter på när homeopati diskuteras.

Valfrihet

Ett av de vanligaste argumenten är att folket måste få välja, att vår valfrihet inte ska naggas i kanten. Det både låter som och kan vara ett bra argument, om det hade varit tal om valfrihet i allmänhet. Modern sjukvård handlar i avsevärd grad om att erbjuda verksamma metoder, med dokumenterade effekter. I synnerhet när skattepengar finansierar behandlingarna.

Det är lustigt att tillskyndare av detta argument verkar mena att det inte är eventuell effekt som avgör om ett preparat är värt att skattefinansiera, eller att använda över huvud taget. Snarare framhålls valmöjligheten nästan som som en viktigare fråga i sammanhanget.

Det står alla fritt att välja vilken behandling de vill, eller avstå från behandling. Valet bör dock rimligen vara baserat på kunskap och stå mellan behandlingar som är både rimliga och som inte står i strid med så mycket vi faktiskt vet. När man ska avgöra vad som ska vara skattefinansierat måste man dra en gräns. Den går förslagsvis vid dokumenterad effekt, förutom att vården ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet. Drar man inte en sådan gräns kan man inte heller på goda grunder säga nej till någon annan mer eller mindre orimlig (eller overksam) behandling och Harry Potter-medicinen kan därmed göra sitt intåg.

Ofarligt

Det är inte ovanligt att homeopater eller förespråkare därav menar att homeopatika inte vore tillåtet om det var skadligt, vilket också homeopaten Gunnar Jansson påpekade i SVT Debatt. En annan invändning brukar vara att det inte har några biverkningar. Svänger man sig med dessa argument har man missförstått kritiken, bland annat. Det är mycket enkelt. Homeopati kritiseras för att det är overksamt, för att det saknar effekt, men oftast marknadsförs som något annat än det kvacksalveri det faktiskt är.

Livsmedelsverket och andra berörda myndigheter godkänner rutinmässigt produkter som är ofarliga och klassar dem därför så också, något annat vore märkligt. Detta innebär naturligtvis inte att produkterna i fråga därigenom får den effekt som påstås.

Att homeopatika inte har några biverkningar är också ett vanligt säljknep och argument. Om ett preparat saknar biverkningar saknar det också i regel verkningar. Ett medel som påverkar din kropp på något vis kan i allmänhet också antingen påverka för mycket, om dosen överskrider den för ändamålet tänkta dosen (andra skäl såsom allergier och överkänslighet förekommer också, naturligtvis), eller påverka på ett annat och möjligen oväntat sätt.

Vanligt

Ja, homeopatika är vanligt i Europa och andra delar av världen. Det kan betyda många saker, däribland att andra länder har andra regelverk eller att reglerna och föreskrifterna inte följs eller ens innefattar homeopater. Det kan också betyda att traditionella ”mediciner” har frikort, eller att de inte ens marknadsförs som (verksamma) mediciner. Listan av möjliga skäl och förklaringar till varför det är vanligt kan göras lång, men att inkludera ”för att homeopati fungerar” är inte nödvändigtvis rätt.

Man kan fundera på hur vanligt något måste vara för att det homeopater ska betrakta det som fungerande eller sant. Att hänvisa till popularitet är ingen vinnande strategi, och visar än en gång att eftersom man inte kan visa att det fungerar, så måste man hemfalla till att det åtminstone är populärt.

Bemötande

Här får homeopaterna nästan inga mothugg. Tyvärr är det så, att sjukvården idag lider av bristande resurser. Läkare och annan sjukvårdspersonal har pressade scheman och därför inte tid att ägna 60 minuter eller mer åt varje patient. Att på grund av denna fråga om resurser dra slutatsen att homeopati eller annan alternativmedicin fungerar är absurt.

Homeopati, och all annan påstått verksam behandling, ska stå på egna ben. En metod blir inte effektiv bara för att någon annan har brister.

Alternativmedicinska utövare har mycket riktigt ofta mer tid (eftersom det ingår i konceptet och affärsmodellen) för patienterna. Man känner sig sedd, man får uppmärksamhet för sina problem och sin livssituation. Det kan sjukvården säkerligen lära sig mer om, men det är inte en fråga om okunskap i första hand, utan om bristande resurser. Mer tid och mer personal skulle ge sjukvården möjlighet att ägna mer tid åt patienterna.

Men precis som det felaktiga resonemanget om att det är så vanligt haltar även detta argument. Uppmärksamheten som alternativmedicinare erbjuder gör inte behandlingarna i sig effektiva. Framför allt gör inte den bristande tiden sjukvården har att fördela på patienter alternativa behandlingsmetoder verksamma i sig.

Överdos

Homeopater kritiserar i sin tur överdoseringskampanjer, eftersom de påstår att homeopatika inte går att överdosera. Först och främst är det sant, eftersom den påstådda effekten inte existerar, så t.ex. ett homeopatiskt sömmedel får dig inte att somna in för gott om du får i dig för kraftig dos. För att försöka förklara varför man inte kan överdosera hänvisar Dagens Homeopati till Natural News, där man kan läsa följande:

But homeopathy isn’t a chemical. It’s a resonance. A vibration, or a harmony. It’s the restructuring of water to resonate with the particular energy of a plant or substance. We can get into the physics of it in a subsequent article, but for now it’s easy to recognize that even from a conventional physics point of view, liquid water has tremendous energy, and it’s constantly in motion, not just at the molecular level but also at the level of its subatomic particles and so-called ”orbiting electrons” which aren’t even orbiting in the first place. Electrons are vibrations and not physical objects.

[…]

But getting back to water and vibrations, which isn’t magic but rather vibrational physics, you can’t overdose on a harmony. If you have one violin playing a note in your room, and you add ten more violins — or a hundred more — it’s all still the same harmony (with all its complex higher frequencies, too). There’s no toxicity to it.

Förklaringen väcker fler frågor än den besvarar, men man undrar hur dessa homeopater vet detta, och varför det inte någon gång är mer än påståenden utan belägg. Det är i varje fall en välbevarad hemlighet för alla utom just upplysta homeopater, om det är sant. Toxicitet är en fråga om dos, inte enbart om vilken substans det handlar om. Här återkommer biverkningsfrågan igen. Om något har effekt är också generellt möjligt att överdosera. Det är dock lätt att bortförklara och avfärda eller bortse ifrån kunskap inom medicin och andra alla andra fält, när man inte rör sig inom samma verklighet som denna kunskapsbas befinner sig. Varför man inte vill röra sig inom samma verklighet är en fråga som inte behöver besvaras.

För att försöka sammanfatta ett på intet sätt komplett bemötande av den aldrig sinande strömmen av dåliga argument för homeopati:

  • Att valfriheten får stå ohotad innebär inte att (skattefinansierad) medicin, som normalt sett bedöms efter effekt och risker, ska innefatta allt som människor kan tänkas vilja välja.
  • Homeopati saknar vetenskapligt stöd och motsägs av, bland annat, kemi och fysik. Välgjorda placebokontrollerade studier har undersökt homeopatins påstådda effekt, men visar gång efter annan att den saknas. Eller, den uteblir åtminstone när man undersöker om den finns.
  • Att homeopatika inte är skadligt eller att det saknar biverkningar är inte ett argument vare sig för dess påstådda effekt eller för att det bör erbjudas som (skattefinansierat) vårdalternativ.
  • Att utövare av homeopati har tid för patienterna, eller bemöter dem på ett trevligare sätt än en stressade läkare på vårdcentralen gör säger endast det och inget om själva behandlingsmetodens effekt.
  • Om en behandling är verksam kan detta rimligen upptäckas på något vis. Hur vet man det annars? Homeopatins påstådda effekt verkar endast återfinnas som subjektiva bedömningar eller okontrollerade och okontrollerbara anekdoter, och aldrig i några systematiska, grundliga samt metodologiskt oklanderliga undersökningar där man försöker eliminera felkällor och subjektiva tolkningar. Det talar starkt för att det inte har någon effekt utöver placebo.
  • Att man måste ta till grundlösa och intetsägande förklaringar (såsom harmonier och vibrationer) gör hela fältet än mindre trovärdigt. Genom att använda obelagda förklaringsmodeller för att ge stöd åt en behandlingsmetod vars effekt också är obelagd är minst sagt problematiskt.
Det råder ingen tvekan om att dessa eller varianter av dem och flera andra argument med största sannolikhet kommer att dyka upp i ett kommentarsfält nära dig, men tills dess: Ät gärna sockerpiller, men kalla dem för godis i så fall. Inte verksam medicin.

Debattartikel i SvD: Därför tar jag en överdos
Svenska Dagbladet: Fuglesang genomförde sitt ”självmordsförsök”
Aftonbladet Webb-TV: Kollektivt självmordsförsök i Almedalen
Martin Ingvar: Homeopati gör pengar på en lögn

%d bloggare gillar detta: