Lektion i att besvara repliker…

Titt som tätt har jag och Andreas, bloggens andra medförfattare, hamnat i en sits då vi fått en replik på något vi skrivit. I vissa fall har det varit en replik direkt riktad till oss eller så har det varit en ”replik” som istället berör ämnet allmänt.

Oavsett typ av replik ställs man alltid inför: ska vi orka svara eller inte?

Det är helt enkelt en fråga om att värdera vinsten i att besvara mer eller mindre tokiga idéer. Lägg därtill att man ska sätta sig ned och läsa igenom material, länka, citera, källkolla och så vidare. Rätt snabbt kommer man fram till att man inte orkar.

Så är det denna gång också. Våra… vänner på en svensk konspirationstroende sajt har sett det för gott att lägga upp ett öppet brev samt en ”genomgång” av radioprogrammet Genier och foliehattar (hemsida). Där bemöter man bland annat mitt inhopp på ett mindre än bra sätt. Och då konfronteras jag men frågan ovan – ska jag orka?

Naturligtvis orkar jag inte. Det är inte värt nedlagd tid, ingen kommer att övertygas av den andra sidans argument. Dessutom är repliken (eller det ”öppna brevet”) så dåligt skrivet så det är inte värt mödan.

Så vad gör man i det här läget? Jag bestämde mig för att göra en pedagogisk övning först. Peka ut lite felaktigheter samtidigt som man underhåller läsaren.

Retorik blir roligare med tecknade gubbar…

Men det där var ju bara en misstolkning och en del felaktigheter. Vad kan man göra nu? Jag vet, ett urgammalt meme som få har sett! Bra idé, farbror-som-minns-en-tid-före-internet-memes!

DInosaur discussion – chemtrail style!

Några av läsarna ler nu lite överseende och tänker att ”nu har CJ verkligen gett upp”. Haha, inte på långa vägar, när man spenderar tid på att icke-svara på repliker kan man få fram kreativa lösningar… Som en rage face-stripp om chemtrailstroende.

Rage faces – memesvaret på Ipren-mannen

I det här läget skulle ett ”TEH OLD” passa utmärkt. Men jag tänkte att rage faces absolut inte är vägs ände. Mhm, jag vet vad ni tänker säga, ”CJ, varför inte skapa en Hitler reacts to…?”. Självklart gjorde jag det (tyvärr ej visningsbar på mobila enheter), ni behöver inte tacka mig.

Där har ni det; fyra sätt att bemöta en i grunden lönlös diskussion med konspirationstroende.

Read Full Post »

Soylent Grün ist mensch fleisch…

Upptäckt i VLT på lunchen... (klicka för större)

Och om någon undrar över rubriken så är det alltså från :Wumpscut: och Soylent Green.

Read Full Post »

Posten tar sju månader på sig – eller: tack för att det fortfarande är statligt!

En avi, handskriven adress. En påminnelselapp, även den med handskriven adress. Tar upp dem från postlådan, omgärdad av brännässlor. Jag är inte helt främmande för den liknelse det innebär.

Såsom en milt, förebrående släkting står det att paketet legat på plats sedan 3 juli, trots detta har det ännu inte hämtats. 4 augusti är sista dagen, sedan kommer tydligen Postens vrede att drabba mig på något outgrundligt sätt. Fundersamt går jag upp till datorn och kollar kolli-IDt. Ser att det inte finns någon information att få ut, endast att det ska hämtas upp vid lokala ICA.

”Hmmm”, säger jag lite halvhögt till mig själv, ty det är så jag pratar när jag är ensam hemma och är hög på koffein. ”Detta är ett mysterium, inga saker beställda, men väl ett paket liggandes på ICA. To the skeptic mobile!”.

Väl på plats väntar jag mig, lite halvt om halvt, att jag ska bli skickad på en investigerande resa likt en postväsendets Indiana Jones, något som hände strax innan ju… Likt blixtens nedslag slår det mig; ett paket försvann ju faktiskt i julruschen. När jag ser Bokuslådan som expediten bakom kassan langar upp står allt så uppenbart klart.

Detta har hänt (delvis ett utsnitt från reklamationen till Bokus, därav det lite torra språket):

Inför julruschen beställer jag lite böcker till familjen, dessutom inkluderas böcker som modern önskar till pater familias.

Tre böcker beställdes och eftersom Bokus inte kunde garantera att en av böckerna skulle vara framme innan jul splittades beställningen upp, ett paket med ”Med livet som insats” och ”Solens Mat” och ett paket med ”Robert Capa at work”.

Enligt Postens paketspårning ankom båda böckerna till Arboga 19 december, dock fanns bara ett av paketen på uthämtningsstället när de skulle hämtas ut. Inväntande avin för det andra paketet, avin ankom lördagen 22/12. En titt på Postens paketspårning indikerade att paketet fortfarande fanns på ”Posten”, något som stått sedan den 19:e. Dock inget paket på uthämtningsstället.

Fick ytterligare en avi efter helgdagarna om att paketet fanns att hämta ut på ”Ditt uthämtningsställe”, dessutom meddelades det att detta var sista dagen att hämta ut paketet. Efter tre stopp på de ”möjliga” uthämtningsställena, varav ett var just på Posten, står det klart att paketet inte finns någonstans i närheten.

Den slutgiltiga raison d’être stirrar på mig likt en hånflinande byråkrat på paktetet framsida, på den slitna adresslappens högra sida:

Och här är vi nu. Problemet med Bokus löste sig smidigt, dock med brist av bokrelaterade klappar som följd. Första instinkten i allt detta är ”Men… är du inte nöjd med att åtminstone få paketet?”, en naturlig sådan då jag ofta ställer frågor till mig själv i lätt förvirrade stunder. ”Jo”, svarar jag mig själv, ”men… paketet var reklamerat till både Posten och Bokus. Jag har ingen nytta av det”, och så fortsätter det.

Mitt stilla sinne funderar just nu främst på detta: vilken fantastisk resa har detta paket tagit? Jag vill gärna inte tro att den legat på en dammig hylla i Krylsbo i sex månader innan någon överambitiös sommarjobbare tog tag i saken. Har den kanske fått uppleva en annalkande vår på ett serviceställe i Karesuando? Har den kanske fått smaka havets sälta vid Nybrostrand? Dessa är frågor som är tveksamt om man kan få svar på. Att ringa till kundtjänst för att ta reda på var paketet har varit är inte riktigt något som föranleder förhoppningar om ståtliga äventyr direkt.

Istället blir jag kvar med mitt totala oförstånd för Posten som instutition… och en kopp kallt kaffe.

Read Full Post »