Efter ett lite för långt uppehåll passar det bra att chocka läsarna med en överdos av galna påståenden, grundlösa tolkningar, häpnadsväckande slutsatser och fenomenala felslut.
Tuve Skånberg, direktor på Claphaminstitutet — en kreationistisk tankesmedja vars stora bidrag till det kollektiva vetandet verkar vara en bunt debattartiklar på t.ex. DN om hur fel evolutionsteorin är — publicerar så väl på egna bloggen som i Världen Idag en artikel om gudstro. Eller snarare ett försök till försvarstal om varför gudstro är det enda rätta.
Som vanligt ser vi inte bara missförstånd, utan även förhastade slutsatser och tillrättalagda påståenden, allt för att motivera och rationalisera den egna tron; den rätta tron.
Skyddsdräkt på, vi dyker rätt ner.
Det är inte lätt att vara ateist. En av de största svårigheterna med en ateistisk livsåskådning är hur man ska förklara den allmänna förekomsten av religiös tro. Globalt sett är det bara en av tio som inte bekänner sig tro på en gudomlig makt.
Tron är den normala mänskliga grundhållningen, inte otron. Varför då, kan man undra?
Så inleder Skånberg, och man förundras över förmågan att redan i andra meningen uppvisa sådan fantastisk bakvänd logik. En ateist tror inte på någon gud, det är nog allmänt känt för många som försöker veta ens lite om det. Det åligger inte ateisten att förklara någonting, lika lite som det är de troendes uppgift att förklara varför någon annan har någon annan uppfattning om något.
Den kristna tron är övertygad om att vi är skapade med en gudslängtan, med ett sinne och behov att kunna kommunicera med Gud själv. Om denna gudslängtan skrev Augustinus: ”Du har skapat oss till dig, o Herre, och våra hjärtan är oroliga, tills de finner vila i dig”.
Paulus deklarerar i Kolosserbrevet att ”Allt är skapat genom honom och till honom.” Upplevelsen av att vi är skapade till Gud och till att tro på honom understryks av orden i Predikarens tredje kapitel: ”Gud har lagt evigheten i människornas hjärtan”.
Skånberg argumenterar sedan för att antalet troende skulle ha någon bäring för huruvida det de tror på är sant, och det är givetvis ett felslut. Men visst, ett tiotal miljarder flugor kan inte ha fel — fekalier är gott. Och för att vara tydlig: man kan ha fel även om man är en bland många som tror på något. Det skulle vara intressant att veta hur många som krävs i skaran av troende för att det de tror på ska bli sant, enligt Skånbergs logik.
Övertygelsen att människan är skapad för tron får stöd även av upplysningsmannen Voltaire i hans bekanta ord ”Om inte Gud funnits, hade det varit nödvändigt att uppfinna honom”.
Lustigt är också att Skånberg pressar in ett annat felslut så tidigt. Men jag låter det passera för denna gång, och riktar istället uppmärksamheten mot att det är en man från upplysningstiden som det refereras till. Upplysningstiden kan sammanfattas med följande:
Upplysningen hämtade sin livskraft från naturvetenskapens framsteg och den åtföljande trovärdighetskrisen för den kristna religionen. Vetenskapernas nya universum tycktes oförenligt med den gamla ”av Gud givna ordningen”.
I stället för den uppenbarade religionen vände man sig till deism och naturlig religion. En allt radikalare religionskritik och en allt starkare strävan efter samhällsförändringar nådde sin höjdpunkt i den franska revolutionen (1789-1799).
Som synes är kanske inte just upplysningstidens aktörer något som Skånberg egentligen bör hänvisa till om han vill vara konsekvent i sin kritiska granskning av kritik mot en teistisk religion som han själv förespråkar. Men å andra sidan — sammanhängande resonemang är svåra att finna i dessa sammanhang.
Man kan också läsa mer om Voltaire och se att användandet av denne som referens blir aningens lustigt:
Voltaire var starkt emot den kristna tron. Han menade att evangelierna var uppdiktade och fulla av självmotsägelser och att Jesus inte existerat, utan att bägge var en produkt av dem som ville skapa Gud till sin egen avbild.
Vidare om Voltaires beryktade ord; andemeningen går också att uttolka som människans inbyggda fallenhet för agent detection och sökandet efter svar, med konsekvensen att gudar hålls ansvariga för åska, olyckor och andra fenomen man inte kan (eller kunde) begripa eller förklara med naturliga processer. Skånberg fortsätter:
Människans hjärna är skapad och förprogrammerad för religiösa upplevelser. Den slutsatsen kan dras ur en studie publicerad tidigare i år i artikeln Cognitive and neural foundations of religious belief, i tidskriften Proceedings of the national academy of sciences. (PNAS 2009 106:4876-488).
Forskarna lät ett fyrtiotal troende försökspersoner tänka på religiösa och moraliska frågor samtidigt som de mätte vilka regioner i hjärnan som aktiverades. Det visade sig att personerna använde samma områden när de tänkte på moralfrågor eller frågor som hade med Gud att göra.
Resultaten var de samma oavsett vilken religiös övertygelse försökspersonerna hade.
Forskningen som Skånberg refererar till är intressant och ger stor insikt i mekanismerna som utgör människan, ur ett evolutionärt perspektiv. Att betrakta studien i sig som felaktig är inget jag varken kan eller har intresse av att göra, men Skånbergs tolkning därav finns det en hel del att säga om. Man kan ägna sig åt lite Occamsk rakning och se det som en rent naturlig konsekvens av de tidigare nämnda evolutionära processerna.
Detta påpekas i ett inlägg på OrsakVerkan, där det görs tydligt att forskarna i fråga själva belyser de evolutionära mekanismerna och deras roll i detta, och att området i hjärnan det handlar om hanterar tanken på ”gud” som på samma sätt som när hjärnan bearbetar vilken människa som helst. Även Bunta ihop o slå ihjäl dem bara tar upp detta. Forskarna skriver i rapporten:
Our results are unique in demonstrating that specific components of religious belief are mediated by well-known brain networks, and support contemporary psychological theories that ground religious belief within evolutionary adaptive cognitive functions.
Vi ser alltså ett praktexempel på hur Skånberg utelämnar delar av rapporten som motsäger hans teologiska och ideologiska ståndpunkt. Vad är syftet med att utelämna det? Kan det ha något att göra med att Claphaminstitutets enda roll verkar vara att förneka evolutionsteorin? Allt i den intellektuella hederns namn, givetvis!
Vi fortsätter med nästa stycke i Skånbergs artikel och hittar följande formulering:
Enligt en av författarna, professor Jordan Grafman vid US National institute of neurological disorder and stroke i Bethesda, Washington, är den mänskliga hjärnan uppbyggd för att tro på nästan allting så länge det finns en grund för att göra det.
Så snart något är mer mystiskt och man inte omedelbart kan se en logisk förklaring börjar Gudsområdena i hjärnan att bearbeta materialet. Av de områden som aktiverades var frontallobens ytskikt, ett område som är unikt för människan.
Notera ”tro på nästan allting så länge det finns en grund för att göra det”. Det är vi överens om, men då inställer sig frågan; vilken rationell och logisk grund finns det för att tro att en eller flera gudar existerar? Svaret på denna fråga undgår mig, alltjämt. Vilka grunder finns det för att den kristna tron är den rätta? Vilken grund har vi för att det som står i Bibeln är sant? Ni vet, gammal skåpmat helt enkelt, som ännu inte har några godtagbara svar.
Skånberg hänvisar återigen till en auktoritetsfigur, som givetvis bidrar med ett påstående som ska skänka trovärdighet åt tesen att den kristna guden finns, får man anta.
Professor Grafman kommenterar forskningen: ”Det finns ingen särskild Gudspunkt i våra hjärnor. I stället är den religiösa upplevelsen inbäddad i flera områden som vi använder varje dag. Religiös tro och religiöst beteende är ett kännetecken för det mänskliga livet, i alla mänskliga kulturer, utan någon motsvarighet hos djuren.” (The Indepedence 9 mars 2009).
Ingen förnekar att människan är konstruerad för vidskepliga tankar, och en irrationell tankeprocess. Detta är konsekvenser av mekanismer som kan och har förklarats med evolutionära modeller. Oavsett detta är inte förekomsten av sådana förmågor vare sig ett bevis för eller mot gudars existens eller religioners sanningshalt för den delen. Det enda det förklarar är att människan är mottaglig för att tro på och skapa religioner.
Att dra andra slutsatser av detta är att förhasta sig. Eller förvränga och misstolka forskningsrapporter, som vi har sett. Skånberg jämför sedan religiös fallenhet med andra naturliga behov och instinkter.
Vi har syncentrum i hjärnan som svarar mot vad våra ögon ser, luktcentrum som svarar mot vad våra näsor registrerar. Vi har mänskliga drifter som hunger, törst, sömn och sexualdrift som alla har sin tillfredsställelse.
Skulle vår gudslängtan och vår hjärnas beredskap för religiösa upplevelser vara den enda mänskliga drift och längtan som det inte finns någon faktisk grund för, och ingen relevant tillfredsställelse för? Ateisterna har onekligen en intellektuell uppförsbacke.
Tar man i beaktning att Skånberg utelämnade det faktum att forskningen visar att detta ”gudscentrum” hanterar ”gud” och människor på samma sätt, förstår man att han inte vill erkänna det som är rimligast att anta; att Gud och gudar är en manifestation av människans fallenhet att se aktiva agenter i allt som sker och vilja se någon ansvarig för dem. En annan lika rimlig tolkning är att människan har skapat Gud, inte tvärtom. Antingen ser inte Skånberg dessa förklaringar, eller så förnekar han dem.
I vilket fall som helst är det ett beteende helt förenligt med en irrationell hjärna, helt i enlighet med människans ursprung och utveckling. Och, i förlängningen, helt i enlighet med att man gärna ljuger i Jesu namn.
Att ateister skulle ha svårt att förklara detta är en ren lögn. Inte bara för att det redan har förklarats med naturliga förklaringsmodeller, men också för att det inte är upp till de icke-troende att förklara varför andra tror på något. Det är alltså inte tal om någon intellektuell uppförsbacke här. Uppförsbacken har istället blivit en brant bergsvägg, och Skånberg står vid dess fot.
Read Full Post »
Tankebrott 