Hej och välkomna tillbaka till Tankebrotts lilla retorikskola där vi tar upp olika logiska felslut och andra vanliga argumentationsfel. Förra gången började vi med fem mycket vanliga varianter av ”feltänk”, som man kan kalla det. Idag ska vi titta närmare på ytterligare fem. Ni kan läsa del 1 i serien här.
6. Argumentum ad Ignorantiam
Du begår detta fel om du påstår att något är sant eftersom man inte vet att det är explicit falskt, eller om man menar att något är falskt eftersom vi inte har belägg för att det är sant. Man hänvisar alltså till avsaknad om kunskap för det faktiska förhållandet och framlägger det som bevis för sin ståndpunkt. Exempel: ”Ingen har någonsin bevisat att Storsjöodjuret inte finns, så därför tror jag på Storsjöodjuret!”. En variant på detta ser ni under nästa punkt.
7. Argument from Personal Incredulity
Exempel på det här stöter man på väldigt ofta i diskussioner kring och om t.ex. vetenskapliga fenomen. Innebörden är att eftersom man personligen inte förstår hur eller varför något skulle kunna vara som det är, så kan det heller inte vara som det påstås vara. Självklart är inte ens personliga okunnighet om ämnet i fråga ett riktmärke för sanningshalten. Exempel: ”Jag tror inte på evolution för jag kan inte begripa hur det skulle gå till!”
8. Tu quoque
Det betyder ”även du”, och används då man ertappats med att begå något fel och försvarar sig genom att påtala fel hos den som påvisar felet. Felslutet är alltså att ens egna fel inte minskar i betydelse bara för att någon annan också gör samma eller andra misstag. I norrländsk folkmun ofta ”NÅ DU DÅ!”.
9. Non sequitur
En snitsig latinare igen, med betydelsen ”det följer inte” och innebär att slutsatsen inte följer av premisserna. Exempel: ”Mats gillar TOTO. så han lyssnar nog bara på gubbrock.” Som ni förstår utgörs felet där av att man antar att Mats inte kan lyssna på annan musik också. Man har givetvis svårt att tro det i exemplet, men ”det följer inte” nödvändigtvis av premissen att så är fallet.
10. Argument from Final Consequences
När man framhåller att ett påstående får, eller kan få, en särskild konsekvens och därför inte kan/bör/får vara sant, då begår man detta fel. Man hänvisar alltså till mer eller mindre långtgående konsekvenser av påståendet, som om de skulle ha betydelse för sanningshalten för t.ex. ett fenomen. Exempel: ”Om universum expanderar, då kommer ju universum bli väldigt tomt och ensligt till slut, det låter obehagligt, det tror jag inte på”.
Det var allt för den här gången. Håll korpgluggarna öppna efter de här tio argumentationsfelen ni lärt er hittills så tar vi upp fem nya nästa gång!
Exempel: “Mats gillar TOTO. så han lyssnar nog bara på gubbrock.”
Det tolkar jag som att Mats har exceptionellt bra musiksmak. Hans totalbetyg kan såklart dras ner av hans smak i övrigt, men TOTO drar upp snittbetyget såpass mycket att all annan info om musiksmaken blir överflödig.
Njae, mer troligt är att man hänger på ”Och Chicago har en framträdande plats i skivsamlingen”.
Mats, vad lustigt att det fanns någon därute som stämde in på det här! Jag sköt från höften och försökte komma på ett exempel med så absurda premisser som möjligt. Där ser man, aldrig upphör man att förvånas.
Men, anywhoo… Eftersom detta är logikskolan måste jag påpeka att det när du skrev
… också är en Non Sequitur.
Du kan hävda det, men ”det följer inte”.
Men visst, somewhere tonight är det säkert någon som tror det.
Argumentum ad Ignorantiam
Är det inte så att ni väljer att inte tro på Gud av den anledningen att ingen kan bevisa att han finns/har funnits? Eller har jag totalt missförstått den tidigare diskussionen?
Gherry, du har huvudet på skaft!
Du har en poäng där, men det är lite mer som spelar in.
Det finns inga belägg för Gurra in the Sky, så därför tror jag inte att Gurra in the Sky finns heller. Det är enkel skepticism, så att säga. Att förhålla sig annorlunda till dennes förehavanden och existens vore irrationellt.
Det stämmer, som du säger, att om man bara argumenterar för att gud inte finns baserat enbart på att man inte kan bevisa eller har bevisat dennes existens, då begår man detta fel, rent tekniskt och formellt. Men, stort men, det är inte ologiskt att mena att något som det inte finns belägg för inte existerar. Där kommer även bevisbördan in. Den ligger som regel på den som påstår att något existerar, och inte på den som tror att detta något inte existerar, eftersom det (i princip) är omöjligt att bevisa icke-existens.
Det omvända, att anta att något som det inte finns belägg för skulle existera, är däremot självklart irrationellt och ologiskt.
Men hey, det är en lurig jäkel den där 6:an! Kul att du kommenterade den så jag fick chansen att förklara mer ingående.
När man får chansen att ”trycka till” intellektuella individer måste man ta den. 😉
Jag tycker annars du borde toppat mitt påstående med en Tu quoque. 🙂
Ja, jag håller med. Jag önskar vi hade några sådana här på ”redaktionen”.
Ang. Tu quoque.
I stan säger vi ”Din Mamma”.
[…] del 1 – Inledning & verktyg Efter hitintills tre delar av retorikskolan (I, II, III) som verkar fallit våra läsare på läppen tänkte vi att det kunde vara idé att ta detta […]
Ang Argumentum ad Ignorantiam
Ett vanligt specialfall är den s.k Russells tekanna, orimligheten i att lägga bevisbördan på den som menar att något *inte* existerar. Det är så vanligt i religiösa trosdiskussioner, inte minst på denna webbplats, att det nästan förtjänar en egen kategori.
Claes,
ja, Russell dyker upp då och då. Atekanneister är vi väl allihopa?
Och ja, krav på omvänd bevisbörda är väldigt vanligt och lika irriterande.
[…] man argumenterar med någon för att själv inte trampa fel, så gå till tankebrotts skola del 1, del 2, del 3 och del […]