Nu har vi avverkat grunderna, Förintelsen och vitamin C i Skeptikerskolan. Om det finns önskemål där ute på vad vi borde ta upp härefter är vi idel öra. Annars fortsätter vi med ämnen som vi kommer på, allt eftersom.
Ända sedan det dök upp på marknaden har det funnits en teori om att aspartam skulle vara kopplat till cancer, viktökningar eller andra, hälsovådliga effekter. Det är sådana saker som folk ”vet” men inte kan peka på var man skulle fått denna vetskap ifrån. Är det verkligen så att det råder förvirring kring effekterna hos dett sötningsmedel? Och hur är det ställt med övriga medel på marknaden?
Del 4 – Aspartam
Aspartam, eller N-L-alfa -aspartyl-L-fenylalanin-1-metylester (C14H18N2O5), uppfanns av en slump 1965 när kemisten James M Schlatter jobbade på att ta fram en magsårsmedicin. Schlatter råkade spilla aspartam på handen och, efter att han konstaterade att det var ogiftigt, smakade på det. Han upptäckte att det smakade sött varpå företaget han jobbade för fortsatte forskningen kring ämnet och det hela resulterade i patent 3,492,131, i januari, 1970.
När företaget som innehade patentet på aspartam, G.D. Searle & Co., försökte få det godkänt som livsmedel stoppades de av amerikanska FDA (Food and Drug Administration). Skälet till att de hejdas var att två personer vittnade om att sötningsmedlet ska ha visat sig ge upphov till cancer i råttor, vittnesmål som satte stopp för aspartam fram till 1980 då det granskades återigen av FDA, som då godkände sötningsmedlet som livsmedel.
Uppbyggnad och nedbrytning
Aspartam är uppbyggt av fenylanalin och asparaginsyra, två aminosyror, samt metanol. Medlet är ungefär 200 gånger sötare än vanligt socker utan att innehålla sockrets energivärde. Därför lämpar sig aspartamet som sötningsmedel, även om den är instabil vid uppvärmning. När aspartam väl har konsumerats bryts det ned i mag- och tarmkanalen där det återgår till de två aminosyrorna och metanol. Aminosyrorna återfinns naturligt i de proteiner vi får i oss med vår mat, så även metanol. Därmed är det inget mystiskt bakom upptagningen av de nedbrutna ämnena jämfört med hur vi tar upp deras ”naturliga” motparter, ett glas tomatjuice till exempel innehåller sex gånger så mycket metanol som man får av en burk med aspartamsötad läsk.
Rekommenderade nivåer?
På svenska Livsmedelsverket står det att finna följande rekommendation:
ADI-värdet [anm: acceptabelt dagligt intag] (med en säkerhetsfaktor på 100) fastställdes från djurdata till 40 mg/kg kroppsvikt och dag. Det innebär att en person som väger 60 kg kan konsumera 2,4 g aspartam/dag (40 mg/kg x 60 kg).
Aspartamsötade läskedrycker får innehålla högst 600 mg/l. Det betyder att en person som väger 60 kg kan dricka fyra liter aspartamsötad läsk/dag. Ofta innehåller sötad lågkaloriläsk mindre mängd aspartam än den högsta tillåtna, vilket betyder att större mängder kan drickas utan att ADI-värdet överskrids.
Man skulle också kunna sammanfatta ovanstående citat med ”en sjuhelvetes massa läsk”. Utöver detta kan man nämna att aspartam inte kan utsöndras med modersmjölken. Livsmedel sötade med sötningsmedel innebär således ingen risk för ammande mödrar, så länge mor och barn inte lider av fenylketonuri. Nämnas bör dock att denna åkomma är ovanlig (dryga 1 på 15 000 födslar).
Cancer! Konspirationer! CANCERKONSPIRATIONER!
Så var kommer alla dessa cancerrykten ifrån? De fanns innan internet, så någonstans måste de ha uppstått.
Det hela verkar ha börjat redan i början av sötningsmedlets existens, som nämnts här ovan, när aspartam granskades av FDA. Två personer som redan gjort sig kända för sitt motstånd för tillsatser i maten, John Olney och James Turner, påstod att misstankar om säkerhetsbrister förelåg och krävde en offentlig utfrågning. Påståendena och företagets material granskades utav en FDA-grupp, som i sin slutsats fann att inga misstankar om oegentligheter på det vetenskapliga planet förelåg.
När det visade sig att en av de drivande personerna bakom FDAs godkännande av aspartam slutade sin tjänts och började jobba för PR-firman Burson-Marsteller var cirkeln sluten för många konspirationsteorietiker. Burson-Marsteller hade jobbat för Searle, saken var biff. Saken gick så långt att det ledde till en utredning som 1987 slog fast att inga oegentligheter hade förekommit när aspartam godkändes.
Idag är det främst en studie som aspartammotståndarna vilar sig mot, en studie som utfördes av European Ramazzini Foundation Institute. I den studien ansåg man sig ha vetenskapligt belägg för att aspartam orsakade cancer i råttor. Slutsatsen var inte nådigt skrämmande heller:
The authors concluded that aspartame is ”a multipotential carcinogenic agent, even at a daily dose of 20 mg/kg body weight, much less than the current acceptable daily intake”
Varken FDA och deras europeiska kollegor, EFDSA, drog riktigt samma slutsatser från det material som institutet bistod dem med [anm: vår förstärkning]:
FDA could not conduct a complete and definitive review of the study because ERF did not provide the full study data. Based on the available data, however, we have identified significant shortcomings in the design, conduct, reporting, and interpretation of this study. FDA finds that the reliability and interpretation of the study outcome is compromised by these shortcomings and uncontrolled variables, such as the presence of infection in the test animals.
Additionally, the data that were provided to FDA do not appear to support the aspartame-related findings reported by ERF. Based on our review, pathological changes were incidental and appeared spontaneously in the study animals, and none of the histopathological changes reported appear to be related to treatment with aspartame.
Även våra egna SLV har en bra genomgång av folks oro kring cancerrykten som omger aspartam. Framför allt koncentrerar man sig på en artikel från 1996, skriven av Olney et al.
Slutsats
Aspartam är ett av de mest välundersökta livsmedlen på marknaden idag, alla kategorier. Trots envisa påståenden om cancerkopplingar har ingen välgjord studie funnit sådana kopplingar. Utifrån vad vi vet idag, och med tanke på hur ämnet bryts ned, finns det inga som helst tecken på eller logiska kopplingar till att hälsorisker skulle föreligga vid konsumtion av aspartam.
Återigen ser vi exempel på vad som händer när ”man har ju hört att…” och kontrollen av fakta blir lidande. Om ni tar med er något från denna lektion så bör det vara vikten av att titta igenom källorna noggrant innan ni börjar forma någon form av slutsats.
– Tack för idag, slut för idag –
Återigen passar jag på att tipsa om Brian Dunnings Skeptoid och hans program om aspartam.
Omega-3 i pillerform är jag lite nyfiken på.
Ulltand, check. Sätts upp på listan…
När det gäller livsmedelstillsatser så har ju tyvärr Mats-Eric Nilsson förstört mycket genom sin deklaration om att allt är lika farligt.
Ibland är livet lite lustigt.
Är på stan och tar en lunch med en f.d. kollega. Till maten beställer han en Cola Light av tjejen bakom bardisken. Hon tittar på honom och suckar lite, ”asså, det är ju inte något bra att dricka det här” säger hon när flaskan plockas fram.
Då jag skrev artikeln igår så tyckte jag att jag hade det mesta färskt i minnet, så jag försökte lirka lite med henne vad hon fick idén om att aspartma var farligt. No go, det var total tvärnit. Överlägsen attityd och ”tror du inte jag läst på?” lite lagom förnärmat kastat tillbaka.
Normalt sett är det här något man avfärdar som idiotier… Men här har vi alltså en person som ”utbildar” sina gäster i total woo-woo.
Sen innehåller Coke Light Sucralose, men det lät jag bero denna gång.Så fel man kan ha, se Mats inlägg här nedan…
Intressant läsning. Kul att ämnet avhandlas. Jag ser fram emot en granskning och guidad tur i ”E-djungeln”.
Jag måste bara rätta dig på en punkt. Cola Light innehåller två sötningsmedel, nämligen aspartam och acesulfam K. Cola Zero innehöll när den lanserades sucralose, mycket på grund av att man ville erbjuda ett alternativ för de som var rädda för att tumörerna skulle frodas i kroppen av allt hemskt aspartam. Numer innehåller Cola Zero aspartam och acesulfamkalium.
Sucralose, eller sukralos, tillverkas av socker genom en process som ersätter Oh-molekyler med klor. (Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Sukralos )
Ämnet är vattenlösligt och kan således inte bindas i kroppen. Problemet är dock att det bryts ner väldigt långsamt i naturen och ställer till problem i våra reningsverk.
Kurt: Jag anser nog att ”Den hemlige kocken” mer handlade om matens kvalitet, hur det ”fuskas” med halv- och helfabrikat, man gör räksoppa som knappt innehåller räkor osv, och därför får fylla på med tex smakförstärkare för att det ska bli gott.
Sedan verkar många tyvärr tolkat det som att tillsatser med E-nummer generellt är onödiga och farliga.
För övrigt går det att göra riktigt god räksoppa utan räkor. Man fräser räkskal i olja, tillsätter vatten, grädde och lite av släktingen till E 160 d.
Naturligtvis blir den ännu godare om man även har i räkor 🙂
Mats: Bra rättning där! Har inte köpt Coke Light på ett bra tag, mycket på grund av hanteringen av sukralos i reningsverken. Ser nu att även Coke Light har återgått till aspartam och acesulfamkalium.
För den som inte sett acesulfamkalium tidigare och undrar varför den räknas under sötningsmedel:
En konspirationsfilm om aspartam: http://sociallyresponsiblefilms.blogspot.com/2009/01/sweet-misery-poisoned-world-aspartame.html
Sebastian:
Intressant film… och underbart citat:
Tyvärr räcker det med att göra en enkel sökning på ”aspartame” för att få en uppsjö med liknande träffar…
Problemet med aspartam är att produkterna det används i smakar skit. IMHO såklart.
En detalj i sammanhanget, men jag är helt övertygad (dock utan att kunna presentera hårda bevis) att när Coca-Cola Light gick över till att vara sötad med sukralos dröjde det inte särskilt länge (ett år kanske?) innan man lanserade Coca-Cola Zero. Denna var då från första början sötad med aspartam och acesulfam K, alltså i princip ”gamla” CC Light men förpackad i ny flaska. Säker på detta eftersom jag inte gillade CC Light efter den börjat sötas med sukralos och därför blev glad när den gamla varianten återkom i ny kostym.
Däremot kan man fundera på vad det betyder rent konsumentmässigt att CC Light och CC Zero inte tycks skilja sig på fler punkter än att aromerna kommer på tredje plats i innehållsförteckning på CCL men sist när det gäller CCZ?
Kan dessutom kompletera med ett vagt minne från labbdelarna av en sedan länge glömd biologiutbildning där man diskuterade att det eventuella problemet med aspartam var att man var relativt säker på att det påverkade cellmembranen på ett visst sätt eller möjligen passerade cellmembranen på ett visst sätt och därmed eventuellt, kanske, omutifallatt, skulle kunna vara en bidragande orsak till cancer. Men att det skulle finnas ett direkt orsaksamband mellan cancer och aspratam var det aldrig tal om.
Nja, jag skulle nog vilja påstå att det är en rejäl smakskillnad mellan CC light och CC zero. Zero smakar mer åt isglassen med cola-smak och har en lite rundare, sötare smak.
Dessutom är Coke light (eller diet coke) riktad mot kvinnor och Cola Zero mot män.
Ska jag dricka CC tar jag dock helst Cherry coke, men ingen av dem har en chans mot Dr. Pepper som är en riktig läsk.
Ah, ibland kan ”onda” företag vara trevlig att ha och göra med:
Åh, tack för det här utredandet. Jag hänger på ett familjeforum, där en extrem rädsla för aspartam i samband med graviditet härjar. Nu kan jag länka dem hit istället för att sitta och leta reda på de länkar jag noga studerade när jag var gravid och inte kunde dricka något annat än cola med aspartam som sötningsmedel.
Pallas,
då återstår bara att se till att de kan ta till sig argument, även sådana som motsäger det som de redan har bestämt sig för.
En inte alltför enkel uppgift, alla gånger.
Pallas:
Tackar! Då ser vi fram emot horder av oroliga föräldrar här då… 🙂
Cancer redogör du för men inte anklagelsen att aspartam leder till störd aptit och indirekt viktökning.
Läs gärna http://johannaskost.blogspot.com/2006/11/lightdrycker-ingen-ljusglimt.html
Daniel:
Ok, om vi börjar med vad som sägs på den länken du bistår med:
– Länken till FoF-artikeln hanterar i mångt och mycket socker i relation till mättnad/vikt. Det segment som behandlar sötningsmedel är extremt kort och i subjektiv form (min förstärkning):
– Länken till studien från Texas University hanterar den frågan som Erlansson-Albertsson tar upp, men samtidigt sätter man fingret på problematiken (min förstärkning):
Det här ämnet är extremt omfattande och fyllt med en helskottas massa variabler och samband. Att i detta påstå att det finns ett intrikat samband mellan söt smak och hungerskänslor känns högst skakigt utan extensivt testande.
Dock skulle jag vilja framföra en alternativ hypotes: man de facto lurar sig själv. ”Jag dricker Cola Light, så då kan jag äta två snickers om dagen”. Den tankevurpan tror jag är väldigt lätt gjord, och det utan någon kemisk obalans i kroppen.
Slutligen; vette tusan om jag tar så allvarligt på en blogg där den personen som utför rådgivning inom hälsa och kost är självlärd… men det är ju jag, det.
[tillägg] Ju mer jag tänker på det, desto mer blir jag irriterad och lite… fundersam. En person, som uttryckligen erkänner att hon är självlärd, ska ha pengar för att berätta om saker som hon läst på nätet, alternativt ”känner är rätt”? Det är inte bara snett, det är potentiellt farligt (för att inte tala om möjliga lagbrott i detta).
För den som intresserar sig för var denna ”dietist” föreläser kan man med fördel besöka MF Hälsoutbildningar. Där får man reda på saker som:
Gah, the stupid… it burns!
Johannas kost och hälsa är härligt inkonsekvent också.
I hennes ideologiskt drivna autodidaktiska värld är dessa två påståenden inget som verkar orsaka huvudbry:
(min förstärkning)
Vad är väl år av studier mot internetsurfande och en bestämd uppfattning om vad som är rätt, eftersom det är ”naturligt”?
Ämnet är sjukt komplicerat som sagt. Det är ni som kommer till slutsatsen att det inte finns några hälsorisker med aspartam. Det tror ni är skeptiskt.
Ni saknar förmodligen ämneskunskap totalt och ändå raljerar ni över Johannas synpunkter som ni inte alls har förmåga att så snabbt bedöma. Det tror ni är skeptiskt.
Inom kostområdet finns det en stor mängd teorier för hur man bör äta, det är ingen som har något slutgiltigt svar på vad som är rätt. Att man t.ex väljer att utgå ifrån vad vi är evolutionärt anpassade för kan vara ett förslag på utgångspunkt och det kan ni förstås vara skeptiska till. Ni är duktiga skeptiker. Jag bockar och bugar.
Daniel:
Nej, vi har inte gjort några större experiment med aspartam och stora populationer. Vad vi, eller rättare sagt jag, har gjort är att läsa en hel del rapporter och betänkanden kring aspartam och konstaterat att det råder vetenskapliga konsensus kring aspartam och dess icke-existerande hälsorisker.
Nej då, jag är ju självlärd.
Ja, skeptiskt är det, more or less iaf. Du får ursäkta om jag betvivlar en självlärd dietist som länkar till två artiklar som båda tar upp problematiken kring att undersöka sötningsmedel, för att sedan dra slutsatsen att light-produkter inte fungerar.
Och vi gick från aspartam till detta ämne på grund av att… ? En av orsakerna till mitt/vårt raljerande över källan är att det har sina begränsningar av att sätta sin tillit eller argumentation till en och endast en källa. Särskilt då denna källa visar sig kanske inte besitta en absolut integritet (t.ex. confirmation bias).
Daniel,
Man bör dock vara försiktig med att förväxla ”är” med ”bör”.
Sen kan du gärna förklara varför det inte är skeptiskt att kritiskt granska undersökningar och se möjliga felkällor och feltolkningar såsom att förväxla korrelation med kausalitet?
Undersökningen som CJ citerade påpekar ju faktiskt detta:
Problemet med Johannas kostråd är att hon säger sig veta vad som är rätt, trots att ingen, som du själv påpekar, vet det. Varför du inte skeptisk till hennes tvärsäkra hållning om detta, om jag får fråga?
Jag är skeptisk till alla tvärsäkra hållningar och just nu är jag skeptisk till eran okritiska inställning i denna svåra fråga. Eran slutsats är att det inte finns tecken på eller logiska kopplingar till att hälsorisker skulle föreligga vid konsumtion av aspartam.
För mig verkar det logiskt att söt smak triggar kroppen till att äta mer. Men notera att jag bara hävdar min uppfattning, om ni tror att jag är tvärsäker så är det helt fel. Jag har heller ingen vidare kunskap i detta ämne.
Så rent logiskt så uppfattar jag vissa problem med aspartam. Det finns också tydliga empiriska tecken på att lightläskdrickarna blir hungriga.
I Fof skrivs det om att de som i en studie drack vatten var mer mätta än de som fick dricka lightläsk. Enligt Charlotte Erlanson-Albertsson var det inte förvånande eftersom resultaten var likadana i djurexpriment.
Ni avfärdar allt detta med att det finns ett ”vetenskapligt konsensus”. Som jag uppfattar saken så är det skitsnack, men återigen, jag kan inte detta så bra.
Annars tackar jag för er skeptikerskola, men jag skulle nog lära mig mer om jag inte upplevde att eran attityd var så arrogant.
Daniel,
Vår tvärsäkra hållning är inte tvärsäker, enkelt uttryckt. Den är att ”inga kopplingar finns”. Kopplingarna som finns går inte, så vitt jag kan se, att friställa från andra orsaker eller korrelationer. Den vetenskapliga konsensus som finns är att aspartam inte är hälsofarligt. Känner du till en annan konsensus?
Om eller när klara belägg för det ena eller andra orsakssambandet framläggs kommer i varje fall jag att rätta mig efter dessa. Annat vore tokigt.
Jag tror inte du heller verkligen menar att studierna du hänvisar till visar att sambandet är entydiga, helt frikopplade från eventuella felkällor eller brister i metoderna för bedömning.
Jag har inte tagit reda på detta, men en viktig faktor i sammanhanget är huruvida studierna var dubbelblinda. Om de inte var det, är redan det en orsak att vara lite skeptisk till resultatet. Inte för att resultatet skulle vara helt otänkbart, men just för att eventuell avsaknad av dubbelblindning gör att det kryper in brister.
Men, som sagt, om den exakta utformning vet jag inget. Bara en kommentar om det.
Jag är helt med dig i att studierna visar vad de gör, men man bör vara klar med att studier som har med subjektiva bedömningar att göra alltid blir svårbedömda. Det är varför de visar vad de visar som är intressant och värt att granska.
Ser man till hur andra talar om detta, märker man att tolkningar av aspartam kontra aptit är olika. T.ex. Anna-Karin Lindroos säger:
Lindroos kritiserar även Elranson-Albertssons egna studie för brister i rapporten och framläggandet av data.
Det förefaller inte som att det är entydiga studier med klara resultat. Dessutom är 20 personer en väldigt liten försöksgrupp, och om det fallit bort data i rapporten kan detta ge stora utslag som ger missvisande resultat.
Daniel:
Öh, vad? Du får mer än gärna beskriva var du finner denna ”okritiska inställning” i detta inlägg. Det räcker inte med att läsa slutsatserna i en artikel…
Min slutsats är att ingen av de genomförda, granskade studierna kan påvisa någon risk för negativ hälsoeffekt genom konsumtion av aspartam. Detta efter att ha, återigen, läst en hög med studier, rapporter, uttalanden och undersökningar gjorda på detta ämne. Och tro mig när jag säger att det är verkligen en av de mer undersökta tillsatserna på marknaden idag.
Det är därför man har försök och undersökningar, tester och analyser. Saker som vid en anblick verkar logiska kanske inte håller när man sätter en stark strålkastare på dem.
Njae, så ”tydliga” tecken finns det inte. Ta denna studie som pekar på att light-konsumenter kände sig mindre hungriga:
Säger jag att denna studie har mer rätt än t.ex. den i FoF? Nej, däremot så vill jag visa att det inte är så lätt att peka på direkta rätt eller fel i den här diskussionen just nu. Istället får man gå igenom vad som sägs, allmänt, inom vetenskapliga kretsar och bilda sig en uppfattning.
Därför ser jag det som problematiskt att använda sig av en självlärd kostrådgivare för att skaffa sig en uppfattning av vad som sägs inom forskningen. Det kan mycket väl vara så att att du, Daniel, läser massor med källor och det är bara bra det, i så fall.
Nej, nu får du allt gå tillbaka och läsa vad jag säger igen. När jag pratar om vetenskaplig konsensus gäller det aspartamet och dess påstådda, direkt hälsovådliga effekter. Jag kommenterade aldrig diskussionen kring sekundära effekter (icke-stillat sötsug som leder till ökad konsumtion).
Som jag pekade på ovan så kan det vara så att du läser en massa och att du bara postade en länk på måfå i ditt första inlägg. Om så är fallet är det bara att beklaga den enskilda länken och beivra fortsatt läsande.
Vad jag däremot finner lite oroande i debatten kring t.ex. kost, inte bara i just vår diskussion utan allmänt, är att man tillämpar någon form av godtycklighet i vad man finner vara en trovärdig källa. En person som Annika Dahlqvist som använder sig av anekdotbevis jämställs med t.ex. en granskad rapport i New England Journal of Medicine utan att man blinkar. Detta överförs även på en själv, ”jag känner så här, alltså är det så”, istället för att ställa sig frågan ”hur skulle detta kunna fungera”.
Det är så jag gör i alla dessa frågor; jag ställer frågan hur detta skulle kunna fungera och sen läser jag. Och läser. Och läser. Och funderar… Sen läser jag lite till, och utifrån detta så kan jag bilda mig en uppfattning kring vad man kommit fram till.
Tack för den sakliga responsen.
Artikeln i läkartidningen är en del av en serie i läkartidningen som handlar om medicinska kontroverser. Det hade knappast kallats kontrovers om det fanns ett tydligt konsensus.
Det är olika teorier som står mot varandra och naturligtvis finns inget enskilt vetenskapligt resultat som löser hela kontroversen. Ska man vara skeptisk bör man åtminstone notera att denna kontrovers finns och inte som ni hävda att det finns ett konsensus.
Vill man äta nyttigt kan man inte fråga något ”konsensus” om råd, de som bryr sig om kost är idag hänvisade till att testa någon speciell form av diet. För min egen del så bryr jag mig inte så mycket, men rent intellektuellt så har jag väldigt svårt att tro att det är nyttigt med en massa söt smak utan energi. Kroppen har ju belöningssystem av en anledning.
Men om jag uppfattar er rätt så borde jag kanske sluta vara så skeptisk?
Daniel:
Och jag upprepar med en dåres envishet; konsensus nämndes i samband aspartam som tillsats. Tillsats. Inget om kost, ingenting om kost. Absolut intet om kost. Ok?
Om aspartam råder det konsensus. Aspartam. Konsensus. Ok?
Eller så kan man ju läsa vad som sägs i litteraturen åtminstone. Det finns ”några” undersökningar där man tittar på relation och korrelation mellan fettintag, hjärtsjukdomar, kolhydrater och påverkan på vikten. Dock ter det sig som om den gamla klyschan om ”ät mindre, rör dig mer” är tillämplig fortfarande.
Då föreslår jag att läsa på om felslutet Argument from Personal Incredulity. Kortfattat;
Och slutligen:
Ja, det är precis det vi förespråkar här. Du är nu fullärd och redo att möta världen.
Daniel,
det talas om kontroversen mellan evolutionsteorin och kreationism i USA, likaså mellan autism och vaccin. Icke att förglömma debatten kring antropogen global uppvärmning, där konsensus finns trots en kontrovers.
I alla dessa frågor finns en vetenskaplig konsensus. Att en sådan finns innebär inte att det inte finns folk med annan uppfattning. Konsensus betyder inte att varenda en har samma uppfattning — bara att majoriteten har den, av vetenskapliga skäl.
Jag tar hemskt gärna emot källor som visar på en mer utbredd misstro mot de studier som inte funnit kopplingar mellan aspartam och hälsorisker, och även källor som visar att de studier som har funnit sådana kopplingar inte är bristfälliga.
Jag antar vidare att du med teorier menar den mer vardagliga benämningen, som mer kan jämställas med hypotes i vetenskapliga sammanhang, och inte en vetenskaplig teori. En detalj i sammanhanget, men viktig att nämna eftersom jag tog upp evolutionsteorin (som är en vetenskaplig teori).
Att man, som skeptiker, måste betrakta närvaron av en kontrovers som en markör för sanningshalten är inte direkt rättvisande. Se bara på exemplen jag nämnde inledningsvis.
Som skeptiker måste man se på beläggen som finns, vad de betyder, vad de inte betyder, och varför de beläggen framläggs. Även hur studierna har utförts och vilka felkällor som finns, bland mycket annat.
Vad du intellektuellt anser och tycker är inte särskilt relevant, eftersom dina egna slutsatser inte står över kliniska studier och rigorösa experiment. Vi kan ofta ha en uppfattning som sedan kullkastas helt av ordentliga undersökningar. Att kroppen har ett belöningssystem må vara sant, hur man nu väljer att tolka det, men det är inte ett argument för att vilka anledningar som helst ska kunna styrkas och härledas.
Det är ett felslut att resonera så, eftersom du använder en förutfattad mening och (möjlig) okunskap om företeelsen ifråga som argument för din sak.
Varför du sedan menar att vi påstår att du ska sluta vara skeptisk förstår jag inte. Antingen har du missuppfattat skepticism eller så retas du. Skeptisk bör du vara, men av rätt anledning och med rätt inställning.
CJ, ok. Jag missade din tidigare kommentar så den blev ignorerad. Men du har nog rätt i att det finns ett konsensus vad gäller de mer direkta hälsoriskerna med aspartam, och det var ju det du fokuserade på i ursprungsinlägget.
De mer indirekta effekterna kanske det också finns ett konsensus kring, men där är vi nog överens om att det är ett svårare vetenskapligt problem i alla fall. Som jag har hävdat från början är det ju dessa indirekta effekter jag har mina funderingar kring.
Du skriver att jag använder argument from personal incredulity och att inte det funkar som argument. Grejen är att jag argumenterar inte, då missförstår ni mig, jag delger bara mina funderingar.
Om jag förtydligar mig så tycker jag det verkar som att det vetenskapliga underlaget kring de indirekta effekterna av aspartam är bristfälligt med delvis motstridiga resultat. Om det stämmer så kan det vara vettigt att bilda sig en hypotes eller teori som man tycker är logisk. Min teori är alltså att det bör hända en del grejer i kroppen när man dricker söt smak och att det kanske finns potentiella problem med att störa det systemet.
Det är ju inget argument, det är en fundering som måste testas och det är ju det jag gör nu.
Ni kanske hävdar att det finns vetenskapliga bevis som strider mot min fundering. Eller så kanske ni kan gå med på att de mer indirekta effekterna behöver utredas mer? Eller nåt.
Andreas, det finns förstås kontroverser som inte är kontroverser i vetenskaplig mening. Vad gäller just det här problemet så har ju åtminstone Erlanson-Albertsson blivit publicerad i både FoF och läkartidningen. Det är hyfsat seriösa tidningar som gör att man kanske ska ta kontroversen på visst allvar.
Min uppfattning om hela den här diskussionen är att lägre utbildade dietister och näringsfysiologer har haft kostområdet för sig själv i ett halvt sekel. De har drivit tesen att fett är boven bakom diverse hälsoproblem och i takt med att hälsoproblemen i samhället ökar har alltfler läkare gett sig in i diskussionen.
Att Charlotte Erlanson-Albertsson är professor i medicinsk och fysiologisk kemi medan Anna-Karin Lindroos är näringsfysiolog tycker jag är enormt typiskt med hela diskussionen. Sämre utbildade dietiester står vanligtvis för den konservativa uppfattningen.
Vad kallas det argumentet? Det är väl ungefär samma argument som att New England Journal of Medicine bör värderas högre än Annika Dahlqvist.
Det är en intressant slutsats i New England Journal of Medicine förresten, men om man läser lite i inledningen förstår man svårigheten att tolka sånt där. Mer än 20 andra studier citeras som har studerat samma grej. Inte ens om man läser de 20 studierna räcker det för att bilda sig en säker uppfattning. Dessutom är vikt långtifrån den enda problematiken man bör vara intresserad av.
En grej i den där studien är att de som åt mest kolhydrater slutade med mest fett på magen. Men det är svårtolkat naturligtvis och jag skulle inte drömma om att basera min uppfattning på en enskild studie. Att kolhydrater sätter sig på magen är dock fullt i linje med vad jag tycker verka logiskt.
Jag har ingen vidare koll på Dahlquist men jag har svårt att tro att studien motsäger någon av hennes teser. Tvärtom, det är ju dietisterna som har sagt i 50 år att fett är farligt som i första hand borde ta sig en funderare.
Den andra studien du länkar till är intressant men den är också mycket skum. Den ena gruppen ger man rätt stora mängder socker och den andra gruppen får aspartam. Jag vet inte riktigt om det är den typen av val man ställs inför i vardagslivet.
Om det är så att aptitregleringen störs så kanske man borde göra en liknande studie över längre tid än 10 veckor. Dessutom borde man förstås göra en jämförelse med de som inte behöver äta varken stora mängder socker eller aspartam.
En sådan där studie tror jag spontant är sponsrad av industrin.
Daniel:
Ok, en hel del uppklarat. En bra början…
Då är vi tillbaka till det faktum att vi inte riktigt har resurser att testa den här hypotesen som vi själva formulerar. Vi kan säga att slutsats A eller slutsats B (sett till vad forskningen kommer fram till) låter mer eller mindre rimlig. Att utifrån ”vad som låter logiskt” sätta ner foten är, som tidigare påpekat, väldigt, väldigt skakigt.
Som källa bör NEJoM värderas, mer eller mindre, oändligt högre än Dahlqvist (åtminstone i dagsläget) då det som publiceras i den tidningen granskas både före och efter publicering till exempel. Notera dessutom att NEJoM-länken gavs som exempel på hur olika källor värderas godtyckligt.
Men… det spelar ju ingen roll för det kliniska resultatet. Det är som att argumentera utifrån aspekten att kliniska tester inte säger så mycket därför att det är sällan du iaktas av folk i vita rockar i hemmet.
Ok, nu börjar alarmklockorna ringa… Varför skulle den vara sponsrad av industrin för?
[edit] Oh, my bad. Jag ser här att Coca Cola bistod med dryck till undersökningen. Per definition en undersökning sponsrad av industrin.
Det här är intressant men grejen är att jag bara råkade surfa förbi här och delgav mina funderingar. Jag är inte en person som bryr mig om hälsa så min motivation att träta vidare är egentligen inte så stor..
Det är inte så kul att försvara sig när dina alarmklockor börjar ringa. Du insinuerar att jag är knäpp som inte till 100% litar på den vetenskapliga processen.
Min skepsis kan vara överdriven men jag tänkte att om industriella intressen är insyltade så vill ju inte de uppmärksamma ett tredje alternativ. Man vill ju ställa socker mot aspartam, cola mot cola light. Coca cola vill ju inte att folk ska uppmärksamma ett tredje alternativ.
Det vore inte helt svårt att ge en flaska vatten till en tredje grupp och se vad som hände med dem. Grejen är att folk som regelbundet blir vägda och får berätta vad de äter förmodligen ändrar en del av sitt beteende. Jag kan tänka mig att folk som får vatten skulle gå ner en del i vikt, speciellt den här testgruppen som redan var rätt tjocka.
Nu när jag förklarat mig så antar jag att dina alarmklockor har fått sin bekräftelse.
Sen tycker jag det är ett problem att man gav rätt stora mängder dryck och mat till testpersonerna, det minskar utrymmet för de att välja egen mat själva.
Följande tycker jag är skumt:
Smör är ju nyttigt som jag ser det, det är ett bra fett tillskillnad från alla skräpfetter man annars får i den här typen av produkter. Smör får man typ aldrig som tillskott. Jag undrar om studien möjligtvis har ett problem på denna punkt. Man hade kunnat ge ett tillskott av transfetter istället, då vore situationen lite mer normal.
De som fick äta socker ökade sitt energiintag från kolhydrater ganska rejält jämfört med sin normala situation. Och det är förstås möjligt att de här tjockisarna inte ens åt speciellt nyttigt från början. Ger det verkligen något vettigt underlag att jämföra aspartamätande mot folk som blir iproppade socker utan att de egentligen väljer det själva? Jag tror inte det.
Det finns en del att fundera på kring den där studien, men så är det förstås alltid.
Jag fann en annan studie som jag tycker är skön utan att ha läst den, men där har vi problemet med korrelation och kausalitet..
http://care.diabetesjournals.org/cgi/content/abstract/32/4/688
Jag har min skepsis mot aspartam, och det är förstås så att jag inte ska sätta ner foten och vara tvärsäker. Men det sjuka är ju att det går att plocka fram dussintals studier i detta ämne och det tänker jag fan inte göra. Så intresserad är jag verkligen inte.
Så vad gör man då? Det är ju inte så att man kan fråga en godtycklig näringsfysiolog om råd. Då frågar jag hellre någon som håller på med medicin och då är jag rätt säker på att oddsen för att de stöder min skepsis ökar.
[Anm: Anundi fixade citat och länk]
Tack för en väl underbyggd artikel som verkar grundad på mycket god research (jag säger ”verkar” eftersom jag inte har tagit mig tiden att bekräfta alla källor).
Jag hittade denna sida när jag googlade på aspartam, just för att – en gång för alla – få klarhet i hur det ligger till med ämnet, eftersom min flickvän nyligen blivit gravid och vi konsumerar ett par flaskor light-läsk varje vecka.
Jag kom också till slutsatsen att tillgänglig forskning verkar peka på att det inte finns några tydliga bevis för att aspartam skulle vara farligt, störst vikt lägger jag personligen på vad svenska livsmedelsverket säger eftersom jag litar på att det är en opartisk instans som, förmodar jag, kritiskt granskar alla studier som görs i ämnet.
Med detta sagt vill jag väga in sunt förnuft i debatten.
Alla som har gjort en kvantitativ akademisk uppsats har förmodligen skrivit ett stycke om metod, och några av dessa kanske även använde hypotesprövning, varav ett fåtal av dessa faktiskt förstod vad de gjorde. Att operationalisera undersökningsfaktorer till variabler, uppmäta statistisk signifikans i dessa och sedan dra slutsatser är i praktiken vad alla vetenskapliga kvantitativa studier gör. Problemet med validitet (hur väl man faktiskt undersöker det man påstår sig undersöka) är dock stora och finns i en majoritet av alla uppsatser av den här typen, tyvärr förekommer det validitetsproblem av olika grad även i publicerade vetenskapliga artiklar och studier.
Ett exempel på tankefel här är att om man vill bevisa att det inte finns något liv på mars så måste man i princip vända på varenda atom som utgör mars. Vill man istället bevisa att det finns liv på mars räcker det att hitta en endaste livsform där (för mer information hänvisar jag till en http://en.wikipedia.org/wiki/Type_1_error )
För att återanknyta till diskussionen om aspartam är min poäng alltså att det är mycket svårt att bevisa (anm: därmed inte sagt att någon här påstått att aspartams ofarlighet är bevisad) att aspartam skulle vara helt ofarligt medan det inte är alls svårt att bevisa att aspartam är farligt (om så nu vore fallet). För att bevisa att aspartam är ofarligt räcker det nämligen inte med att stänga in ett par personer i ett rum och mäta förekomsten av cancer (eller vad helst andra sjukdomssymptom man letar efter), utan man måste göra sådana tester för alla möjliga sjukdomstillstånd i kombination med alla möjliga bidragande faktorer som finns, med mycket stora antal individer i varje undersökning, vilket naturligtvis är praktiskt ogenomförbart. Detta måste man dessutom göra över en oöverskådlig framtid, eftersom det skulle kunna visa sig att aspartam t ex har en mycket liten kumulativ skadlig effekt på generna som tar många generationer för att synas.
Nu tror jag som sagt inte att så är fallet och det sunda förnuftet säger mig också att något som bryts ned till aminosyror och metanol förmodligen inte har några komplexa, dolda och farliga biverkningar. Jag är också medveten om att artikelförfattaren inte påstått att aspartam skulle vara bevisat ofarligt, men jag vill ändå poängtera att vi inte kan vara helt säkra på om något är ofarligt, bara om något är farligt (vilket naturligtvis även gäller komsumtion av baguette, kaffe eller för den delen, post-it lappar).
Med anledning av detta bör man vara försiktig med att förlita sig för mycket på vetenskapen, särskilt vad avser komplexa områden som genetik och kost där vi ännu vet så lite. Exempel som DDT, asbest, radon och talidomid kommer troligtvis inte vara de sista i historien. Mitt sunda förnuft säger mig därför: var skeptisk.
Patrick,
det du säger är mycket riktigt! Type I & II-felen är viktiga att ha i åtanke i alla typer av kliniska experiment, självklart. Jag förstår dina poänger, men några punkter förbryllar mig.
CJ Åkerberg försökte inte bevisa att det är ofarligt, utan bara visa att det inte finns belägg för farligheten. Han kan tala för sig själv om det, men åtminstone det kan jag nog säga.
Skillnaden mellan ”är ofarligt” och ”har ej visats vara farligt” är ju liten men ack så viktig, precis som du också menar.
Du skriver:
Jag undrar hur du menar. Varför förlitar man sig ”för mycket” på vetenskapen om man rent logiskt och vetenskapligt säger att inga evidens finns för ett ämnes farlighet? Artikeln har som sagt inte försökt visa att aspartam är ofarligt. Det vore ohållbart att säga ”det finns inget som tyder på att det är farligt, men det är nog det ändå”, lite tillspetsat.
Sen skriver du även
Jag förstår inte riktigt hur det är relevant för din poäng om att inte ”förlita sig på vetenskapen” alltför mycket. Om vi inte hade förlitat oss på vetenskapen hade vi inte kunnat sluta oss till att de var farliga och skadliga ämnen.
Vetenskap är, som du nog vet, en självkorrigerande process. Ska vi i något skede av forskning åsidosätta den vetenskapliga metoden? Eller ska vi som människor i allmänhet strunta i vad vetenskapen kan säga oss idag med motiveringen att det är dumt att förlita sig för mycket på den?
Jag får inte ihop det. Innebär det att vi något skede går tillbaka till att förlita oss på logik och vetenskap eller ska vi för alltid hålla oss på ”armlängds avstånd”?
Men du får i alla fall medhåll av mig när du skriver:
Du har rätt, men jag undrar om vi är på samma planhalva gällande skepticismen. Det finns ingen anledning att vara skeptisk om inga skäl att vara skeptisk finns.
Jag antar att du menar något i stil med att trots att inga belägg för aspartams farlighet finns så ska vi vara skeptiska mot det. OM det är så du menar måste du ju även vara skeptisk mot allt, alltså exakt allt. Oavsett vilka belägg som finns eller inte finns för eller emot det. Det måste finnas ett läge då du helt sonika nöjer dig att säga ”i dagsläget tyder allt på att X …” eller ”i dagsläget tyder inget på att X …”.
Om jag har missförstått dig hoppas jag du rättar mig kvickt.
Replik till Andreas:
Jag understryker två gånger att min mening med inlägget inte är att belysa att artikelförfattaren påstår sig funnit bevis för att aspartam är ofarligt. Men eftersom du tar det på tal vill jag ändå att du begrundar följande citat taget från artikeln:
Det är tydligt att detta är ett subjektivt påstående som inte hör hemma i artikeln, jag avfärdade det därför också som ett skrivfel och inget annat.
Hela min poäng är att du vetenskapligt (åtminstone enligt dagens metoder) aldrig kan säkerställa att ett ämne är ofarligt, bara att det är farligt. Det är många som inte känner till och förstår den här skillnaden, och när de läser den här artikeln och ser att ett antal studier inte kunnat visa att aspartam är farligt kommer de att tolka det som att aspartam är _vetenskapligt bevisat_ ofarligt. Det är av denna anledning jag såg det nödvändigt att lägga på ytterligare ett lager av skepticism.
För att t ex hitta läkemedel så fungerar den vetenskapliga metoden utmärkt, eftersom vi då tvingas bevisa fördelarna med en substans. Det är säkert många substanser som hade varit till medicinsk fördel som vi förkastat eftersom det inte gått att säkerställa dessa fördelar, men den enda skada vi lider av det är att inte kunna skörda dessa fördelar. Här har vi således bara fördelar av vetenskaplig metod. Med farliga ämnen råder dock det omvända, att vi tvingas säkerställa nackdelarna med en substans, och i detta omvända fall är jag mer tveksam till vetenskapen.
Att man dock undersöker misstänkta symptom mot misstänkta orsaker är givetvis väl och bidrar till vår kunskap, jag känner mig exempelvis tryggare i tron om att aspartam _förmodligen_ inte orsakar hjärncancer. Även om aspartam faktiskt inte är cancerogent alls så kan det ändå leda till diabetes i tredje eller fjärde generation (OBS: bara ett exempel taget ur luften).
Jag är liksom du skeptisk mot hörsägen och rykten, alltså människans övertro på sin egen förmåga att dra slutsatser och vara kritisk, samt det mänskliga i att hänga sig fast vid åsikter. Jag tar steget längre och menar att denna mänskliga övertro gäller inom vetenskapen och att man bör vara kritisk även mot vetenskapliga artiklar. Om flera studier visar på ett ämnes farlighet tror jag på det, om flera studier visar att de inte kunnat hitta några tecken på att ett ämne skulle vara farligt, så gör det mig tryggare men jag fortsätter att vara kritisk.
Man får inte glömma hur statistiken fungerar här, en statistisk felmarginal (p-värde) betyder i det första fallet att ämnet med, säg 0,1% sannolikhet, är ofarligt. I det andra fallet betyder det att ämnet med 0,1% sannolikhet är farligt (och detta bara för just det studien undersöker, t ex att aspartam faktiskt orsakar just hjärncancer). I det första fallet är alltså sannolikheten mycket liten och konstant, i det andra fallet vet vi helt enkelt inte hur stor sannolikheten är (eftersom det finns en stor uppsjö med sjukdomar). Framförallt så är felmarginalen att något är ofarligt försumbar för vår hälsa, medan felmarginalen att något är farligt kan betyda allt från huvudvärk till direkt död (även om vi förmodligen kan utesluta det senare vid det här laget).
Ja, jag är också skeptisk mot allt. Men en del saker har liten betydelse (exempelvis huruvida Nokia eller SonyEricsson är bäst) medan andra har större betydelse (som kost och hälsa). Eftersom jag måste äta, måste jag också ta en viss risk för att undvika en annars säker död till förmån för min skepticism. Dock har naturliga födoämnen ett mycket långt historiskt, empirisk ”trackrecord” av att ha varit ofarliga födoämnen för kroppen, att vi anpassat oss genetiskt (eller att födoämnet innebär mycket små biverkningar). Jag tror också detta är förklaringen till att folk är rädda för ämnet samt uppkomsten av faktoider som att det orsakar hjärncancer. Nämnas bör att jag även är skeptisk till alla former av mediciner, till att förvara födoämnen i plastkärl samt att vistas under kraftledningar. Men skepcism betyder i de fallen bara att jag undviker dem om jag kan, eftersom jag inte _vet_ om det är farligt, inte att jag _tror_ att det är farligt.
Den dagen då aspartam har konsumerats och ansetts ofarligt i tusen år är också den dagen då jag kommer sluta vara skeptisk till dess hälsoeffekter. Därmed inte sagt att jag anser att aspartam är farligt eller att jag inte kommer konsumera det.
Patrick,
vi är egentligen rätt så rörande överrens. Det enda jag skulle kunna ”klaga” på är semantiska meningsskiljaktigheter, men det ger inget eftersom vi båda verkar ha samma grundsyn och förhållningssätt till påståenden och upplevelser; d.v.s. en sund skepticism enligt den vetenskapliga modellen.
Vad gäller din invändning mot CJ:s formulering överlåter jag det till honom, men jag vågar tro att han håller med dig om det du poängterar.
Tack för kommentarerna, förresten. Det var bra invändningar och även om ”vi skeptiker” förstår problematiken bör man nog vara stundtals övertydlig med slutsatserna av de anledningar du anger. Det har du helt rätt i.
Ursäkta det sena svaret…
Jag skulle vilja påstå att Anundi har sammanfattat även min ståndpunkt, och jag kan hålla med om att det är i sammanhanget lite olyckligt formulerat med ”helt ofarligt” när vi rör oss med absoluter.
Daniel: jag blir alltid skeptisk till kunskapen hos någon som påstår saker i stil med: ”det övergripande målet [med den evolutionära anpassningen] har varit vår arts överlevnad. Att förstå människors hälsopotential kräver kunskaper om vår evolution”
Precis, det gäller att ha kunskaper om vår evolution, vilket författaren uppenbarligen inte har.
Som så ofta med aspartam, en enastående förljugen presentation. Det finns nu flera hundratusen fallberättelser rörande effekterna av nedbrytningsprodukterna. Nedastående krönika skrev vi för ett par år sedan (tre avsnitt):
http://piltson.sensei.nu/?Rk0076del3
Sedan dess har åtskilligt tillkommit. Intresserade kan kolla på ”Janet Hull”, hon har en hemsida med löpande redovisning.
Lars:
Därför att… ?
Och dessa finns… var?
Ja, det har hon. T.ex. återfinns ett antal fall här. Men det finns inga referenser, inga hänvisningar till andra rapporter, journaler eller liknande. Istället ska vi tro på mrs. Hulls ord, en kvinna som säljer ett aspartamdetox-program!
Istället för att posta länkar till konspirationssajter som inte kan bistå med referenser eller vetenskapliga rapporter kanske du/ni borde, ja… bistå med länkar till vetenskapliga rapporter och referenser. Till exempel den tidslinje som dras upp i den länkade artikeln, varifrån kommer den datan?
[tillägg] Här är ett exempel på en vetenskaplig undersökning gällande de påståenden som rör att piloter skulle påverkas av aspartam (och därmed antyda att aspartam är livsfarligt).
Pallas,
Jag antar att du menar att evolutionen inte har något mål och det har du förstås rätt i. Du är en duktig skeptiker.
Hittade den här bloggen idag. Väldigt läsvärda, välskrivna och intressanta ämnen. Den blev länkad från ett träningsforum i en debatt om svininfluensavaccinering (länk till din lathund om vaccinet) sedan har jag läst fler texter.
Den här var väldigt bra och efterföljande kommentarsdiskussioner likaså. En undran bara:
Du nämner det här med aspartam och metanol kontra tomatjuice och metanol. Är du verkligen säker på att dessa är jämförbara? Mig veterligt är metanolen från fruktjuicer pektinbunden och behandlas inte på samma sätt som den från aspartam. Detta kan vara fel uppfattat av mig såklart. Vet du något om det?
Jag har själv funderat på ett inlägg om aspartam på min egen blogg men det blir svårt att inte mer eller mindre skriva en sämre upprepning av den här hehe. Hursomhelst är det bra med bloggar som behandlar vetenskap och källkritik. Vi gör detsamma på vår sida även om det är inom ett mycket snävare område (kost och träning).
/Nicklas
Läsvärt inlägg och läsvärda komentarer.
Det är vår aptitreglering som avgör vikten, vi kan inte styra vår vikt med vår vilja, feta vill inte vara feta. Dietisterna som säger att vikten beror på kalorierna borde inse att kaloriintaget beror på aptiten, som sen styrs av saker som vi inte kan påverka med vår vilja, ex varför har feta leptinresistens utan leptinresistens kanske dom inte skulle vara feta?
Aspartam borde gämföras med vatten till en måltid, då ser man om det påverkar aptiten.
Detta är inget vetenskapligt bevis, bara min åsikt som jag har fått av att läsa vetenskaplig litteratur om vår aptit.
Sen borde författarna läsa lite av staffan lindebergs forskning, jag dricker nog hellre aspartam än äter en del livsmedel, cerealier har ju en bevisad skadlig påverkan på oss ca 4% blir faktisk sjuka.(nu äter jag inte ceralier men dricker iband lite ccola (aspartam)
http://staffanlindeberg.com/
” Ett viss livsmedels innehållsförteckning skulle kunna ståta med följande:
etanol, α-terpinolen, etylbutanoat, 3-carene, etylacetat, etyl 2-butenoat, α-terpinen, α-thujen, dimetylsulfid, limonen, β-caryophyllen, cis-3-hexene-1-ol, hexadecylacetat, 5-butyldihydro-3H-2-furanon, trans-2-hexenal, etyltetradecanoat, α-humulene, sabinen, 2-carene, camphene, etyloctanoate, 4-isopropenyl-1-metylbenzen, 1-hexanol, hexanal, etylhexadecanoate, α-copaen, hexadecanal, etylpropionat, dihydro-5-hexyl-3H-2-furanone, carveol, geranial, etyldecanoat, furfural, butylacetat, metylbutanoate, di-hydro-5-octyl-3H-2-furanone, p-cymene, octadecanal, 6-pentyltetrahydro-2H-pyranon, 2,3-pentandion, 1,1-diethoxyetan, pentadecanal, butylformate, 1-butanol, 5-methylfurfural, etyldodecanoat, 2-acetylfuran, 2-metyl-1-butanol, 4-metylacetophenon, acetaldehyd, cyclohexan, diväteoxid (och många fler)
Vad är det för något som innehåller de här ‘kemikalierna’? Flera av dem har toxiska egenskaper så det kan väl knappast vara bra att äta detta livsmedel? Mörkar producenten, i butiken listas nämligen inte någon av de här ämnena på någon innehållsförteckning?
Skulle du undvika livsmedlet om du såg ovanstående ämnen på innehållsförteckningen?
Klicka här för livsmedlet som innehåller dessa substanser.” =mango
Alt det vi äter är mer eller mindre giftig
Något du missar är att aspartam stänger av signalen mellan magen och hjärnan, och när jag ätit och är mätt och dricker ett glas aspartamläsk/saft så blir jag direkt hungrig igen.
[…] som sötningsmedel i stället för socker i bland annat läsk. Får man cancer av aspartam? frågar lyssnaren Erik. AudioPlayer.embed("pod_audio_1", {soundFile: […]
Bosse, har du något annat än anekdotsbelägg för det?
Daniel, du verkar anse att vetenskapen är halvt värdelös om den inte kan ge kunskap av samma kvalitet som matematiska bevis.
Är inte det en ganska orimlig inställning? Och vad är egentligen alternativet?
Misstänker att jag är på tok för sen för att få något svar, men det är värt ett försök =)
Lustigt att kalla sig skeptiker och samtidigt totalt köpa industrins propaganda samt klaga på att många inte tar reda på fakta och samtidigt själv inte göra det!
Angående det du skriver om metanol.
Många naturliga näringskällor, bland annat frukt, innehåller metanol och genom att äta eller dricka dessa får man ofta i sig en större mängd metanol än vad man skulle få i sig om man åt eller drack något som innehöll Aspartam.
Trots att metanol egentligen är väldigt toxiskt (giftigt) så är den metanol som vi får i oss från naturliga näringskällor inte något problem eftersom de alltid också innehåller etanol som neutraliserar eller reducerar den toxiska effekten av metanol.
Till skillnad från då man får i sig metanol från naturliga näringskällor så får man då man konsumerar aspartam i sig metanol utan något medföljande etanol.
När man behandlar metanolförgiftning så ger man etanol intravenöst i sådan utsträckning att allt metanol hinner att utsöndras utan att spjälkas i levern. Detta om man lyckas bra med behandlingen. Enzymet som spjälkar (bryter ner) metanol har nämligen mycket större affinitet (binder starkare) för etanol och så länge etanol finns närvarande spjälkas ingen metanol alls.
I all fruk och grönsaker samt i allt annat där metanol förekommer naturligt finns alltid etanol i mycket högre koncentrationer. I frukt är det oftast ungefär 200 ggr mer etanol än metanol. Det mesta tyder alltså på att detta gör att ingen metanol alls spjälkas då det kommer från naturliga källor på grund av närvaron av den större mängden etanol. I Aspartam finns det ingen etanol alls och därför spjälkas metanolen till formaldehyd och myrsyra.
Det är förresten lite lustigt att du inte alls har nämnt myrsyran som ju sänker blodets pH. När man behandlar för metanolförgiftning så ser man ju även till att patientens blod inte blir allt för surt.
Sedan är nästan alla undersökningar av hur aspartam påverkar människor gjorda med större eller mindre engångsdoser eller under rätt begränsade testperioder från några dagar till 30 dagar. Samma gäller djurförsök. De eventuella farorna med dagligt intag av små mängder aspartam under flera år och kanske under ett helt liv är omöjliga att upptäcka med de i tid allt för begränsade testerna. Vad gäller aspartamets nedbrytningsprodukt metanol så är det samma sak där, hur påverkar små mängder metanol som dagligen, kanske flera gånger om dagen, bryts ned till formaldehyd och myrsyra?
Evolutionen är verkligen otrolig och det är något man måste ha i åtanke. Självklart är det inte en slumpartat sammanträffande att det enzym som spjälkar metanol har mycket högre affinitet för etanol än för metanol och att etanol förekommer i allt där metanol finns naturligt. Skulle det inte ha varit på det sättet så hade människan antagligen inte ha ätit fruk och annat där metanol förekommer naturligt.
Det blir tokigt när forskning och industri i sitt skapande av produkter kontrollerar samtliga detaljer men samtidigt glömmer att se till helheten i ljuset av evolutionen.